fårskap och underförstådda attribut...

Jag hade för några år sedan en chef som lärde mig ett sätt att förhålla mig till livets krav och regler som jag sedan dess brukar plocka fram då jag känner att det passar...mej.... Hon brukade säga att ”Det är lättare att få förlåtelse än tillåtelse”
Men, även om det stämmer i sak,  är inte det heller en 100%-ig sanning. Det är nog lite så att man får välja de där tillfällena med lite omsorg. Så att man känner att man är beredd att ta konsekvenserna …oavsett…

Nu är det inte så att jag går runt och avsiktligt försöker bryta regler, bara för sakens skull, men jag har en förmåga att göra det ändå. Eller…bryta och bryta… Om man inte följer regler, innebär det nödvändigtvis att man bryter dem? Det finns en enkelhet i ytterligheterna, att det är antingen eller. Jag vill nog hellre tänka så att regler är till för att ifrågasättas. Så att jag vet att jag följer en regel för att jag håller med och vill det, inte bara följer för att alla andra gör det. Som en i flocken.

Men ändå, fast jag vet om det…och försöker göra medvetna val, så upptäcker jag allt som oftast att jag ändå trillat in i ”fårskapet”. Då jag har fått en alldeles ny strålande idé! Eller fått för mig att jag tycker något speciellt om någonting, eller verkligen tror att något är rätt och sant. Och så skrapar jag på ytan och upptäcker att det är en allmän uppfattning mer än en absolut sanning. Något vi omedvetet enats kring att tycka.
Bourdieu, en numera bortgången sociolog, pratade om ”habitus och fält”. Hm… låter som en advokatbyrå…eller detektivbyrå.. i alla fall, fält kallade han de områden i tillvaron där vi vistas tillsammans med andra under en tyst överenskommelse kring det som gör oss lika. Alltså inte bara geografiska områden utan också ideologier, religioner, samhällsklass och kultur…osv… Men för att få vara på, eller i, ett visst fält krävs att vi har det habitus som krävs, det vill säga vissa underförstådda attribut, eller kapital. Detta skulle då förklara t.ex. varför det är så svårt för kvinnor att ta sig in i företagsstyrelser – de saknar ett grundläggande ”attribut”, ^^ om ni förstår vad jag menar *s*.
Då vi sluter oss i de här olika fälten blir vi också trygga i vår gemensamma övertygelse och kan lättare utesluta de som inte är som vi, de andra. Dessvärre är det med fälten som med kultur, att med tiden blir de självstyrande och tar över rodret och börjar styra medlemmarna. Och medan man tror att man utvecklas så är det i själva verket så att man blir ”invecklad” och snarare formad för att passa fältet än tvärtom.

Jag tror att detta kan ligga bakom den förvirring vi alla kan uppleva nu då vi matas med en mängd motsägelsefulla sanningar. Där vi ska äta tvärtemot det vi trodde var rätt för tjugo år sen, dricka ett glas rött vin varje dag...för hjärtats skull...men låta bli för leverns...där vi ska tacka nej till penicillin för att motverka att bakterier utvecklar resistens, men äta färdigt kuren…av precis samma anledning…eller träna varje dag, men se till att ha en vilodag emellan etc etc. Och så vill vi göra rätt, för att mår bra, passa in, vara med, tillhöra...

Sunt förnuft, kan det vara något? Medvetna val? Och mod... mycket mod att våga säga nej. För de som har mest att vinna på att fältet förblir intakt är de som håller hårdast på reglerna...håller på att de ska följas alltså, inte nödvändigtvis följer dem själv. De som har mest att förlora - makt och pengar...

Vart är jag på väg med detta? Överallt och ingenstans... satt mest och funderade över ett glas öl... och tänkte att det kändes lite viktigt...hm...undrar om det är mina egna funderingar eller om det är en begynnande allmän uppfattning....*s*

om lättsagda ord och sjukdomsinsikt...

Först skyllde jag på kylan, att den torkade ut slemhinnorna i näsan och gjorde att jag nös. Sen sa jag visst att anledningen till att jag var så trött att jag knappt orkade ta mig in till soffan innan jag somnade var att det kanske blivit en lite väl häftig start på det nya året. Och inte förrän jag med rinnande näsa och svidande ögon blåste ut de nyinköpta, relativt milda, doftljusen och lite irriterat konstaterade att man inte borde få tillverka  konstgjort skräp som framkallade så kraftiga symtom hos en ickeallergiker började jag ta in informationen och förstå att - hm - jag nog var sjuk. Och jag tyckte inte om det...

Helgen var fullplanerad med massa trevligheter och jag hade sett fram emot att umgås över en god middag och gå på bio. Men, oavsett vad jag tyckte om att behöva avboka fick det bli så och jag försökte göra vad jag kunde för att "gilla läget", vilket jag i sammanhanget nog inbillade mig innebar att jag accepterade att jag var sjuk och jag kände mig förvånansvärt nöjd med beslutet att ta det lugnt.
Inte fullt lika nöjd var jag på söndagskvällen, då jag, nu nästan förolämpad, insåg att inte bara helgen hade fått planeras om, nu verkade det nog dessutom vara så att, oavsett vad jag tyckte om det, så var det helt kört med arbete också... I min frustration gav jag även kroppen en känga för att det inte gjorde ett tillräckligt bra jobb... feber runt 38...nog kunde den krämat ditt en 39.5 så att det framgick att vi samarbetade...*s*

Så, med kraxande, nasal röst ringde jag upp arbetet och informerade att jag nog fick vara hemma 2 dagar, men tillade sedan att efter det kunde de räkna med mig igen.
De 2 dagarna kom och gick, men det gjorde inte influensan. Trots stillasittande, läsande och Netflixtittande, bet den sig envist fast och jag tvingades att på nytt ringa upp och motvilligt medge att jag nog behövde några dagar till. Jag avslutade sedan med att hurtfriskt säga att till fredagen skulle jag vara tillbaks och det gick bra att i stort sett lägga allt jag inte kunnat göra under veckan på den dagen...

... Inte förrän jag fick frågan om jag verkligen skulle köra och hämta datorn för att kunna läsa jobbmail då jag var sjuk insåg jag att jag, medan jag i den mer medvetna delen av mig själv tänkt "acceptans", hade jag i bakgrunden spelat ett helt annat spel som handlat om precis motsatsen... Och medan jag sagt klokheter som att "det är som det är", och "det finns ju ändå inget annat att göra än att vänta ut det...", så hade jag i min innersta vrå istället desperat försökt behålla kontrollen och försökt kalkylera vad jag skulle göra för att det skulle vara på ett annat sätt. Och när det blev tydligt för mig - då var jag äntligen redo för acceptans. Och då blev det lite lättare att släppa taget om det som nu inte blev gjort och istället fokusera på att må så bra som möjligt.


Och, ja, vad ska jag säga? Kan ju citera systern som sammanfattade det med "Ja, inget är som att behöva leva som man lär" *s*... 

...Och jag har lärt mig att acceptans är ett storslaget, mäktigt och vackert ord, men utan verklighetstillämpning stannar det dessvärre därvid...ett ord...

om porlande vårbäckskänslor och nyårslöften....

I skvalet från bilradion, min ständige följeslagare i morgontrafiken, hörde jag programledaren lyfta fram och hylla känslan av att "vara på väg åt rätt håll”, alltså stunden då man, kanske bara för en kort sekund eller så, känner att allt är ok…oavsett hur kaotiskt det ser ut just där man befinner sig, så känner man att man är på rätt spår. En härlig känsla, och för min egen del kan jag bara beskriva den som en porlande vårbäck som har sitt ursprung någonstans i mellangärdet och som sedan sprider sig som en förväntansfull rastlöshet genom kroppen. En positiv rastlöshet.

Men, sen finns det ju också den där andra känslan...som man får då man upplever att något är fel, oavsett hur bra allting är… en känsla mitt i vardagsflödet där man stannar upp och undrar vad det är som skaver…varför man, trots att allt tycks vara på plats, inte känner sig direkt lycklig…eller ens speciellt nöjd. Och oavsett vad livet bjuder en på för smakfulla valmöjligheter så hittar man inget man vill ha.

Och just detta tema dök upp i en av de få TV-serier jag lyckats såväl fastna för, som följa, där en av karaktärerna uppgivet sa till huvudrollspersonen: "You Do all these things that could make you happy...then you compare them with your picture of how you´d like your life to be… and you’re disapointed...”
Och innan han lämnade henne vände han sig om och sa: "Change your life or change your picture...”

Orden fastnade och bet sig envist kvar så att jag till slut fick skriva ner dem och försöka förstå vad det var de innebar för mig. Vad är det jag inte förmår släppa taget om och som min vardag inte klarar av att jämföras med? Och, lika viktigt, var befinner jag mig då jag fylls av den porlande vårbäcken och inte kan vänta med att få ge mig ut på förändringens oupptrampade mark? Några svar har jag inte...ännu...men jag tänker så här att när vi hamnar i funderingar så kan vi oftast upptäcka att svaren finns runtomkring oss, bara vi stannar upp och lyssnar. Att vi måste ta oss ut ur vår "box" för att hitta de svar vi söker, för inne i boxen finns bara frågan. 

Så, det här året som nu tackar för sig, året då 50-årsdagen kom och gick, har varit ett bra år. Ett år med flera tillfällen av "på rätt väg". Och jag ser fram emot ett nytt år med spännande möjligheter... och ska jag ge ett nyårslöfte så får det bli att vara "vaken". Att uppmärksamma och ifrågasätta. Och alltid göra vad jag kan för att gå min väg, så att jag inte hamnar någonstans där jag inte vill vara

om storhetsvansinne och ständigt pågående förbättringsarbete...

 "Ingen får gå och lägga sig förrän jag vunnit!!", sa den i vanliga fall rätt så lugna och medvetet närvarande kvinnan, som inte bara är psykolog....utan, dessvärre, också råkar vara jag...*s*...

Scenen är en sen kväll i ett rum på ett pensionat i Sassnitz på Rügen, i början på november. En efterlängtad höstresa, en årlig paus i vardagen.

Resan hade föregåtts av en liten livsstilsförändringstävling där vi kunde samla poäng inom diverse olika grenar. Eller, ok, jag erkänner...inledningsvis var det bara en gren, men sen tyckte jag att tävlingen kunde bli ännu mer spännande om man la till fler moment...så att alla hade samma chans till seger... och efter vissa mindre protester, eller med milt överseende, gick de övriga deltagarna med på mina ständiga regeländringar...eller mitt "ständigt pågående förbättringsarbete" som jag föredrar att kalla det. Och det blev en rolig tävling även om det i slutänden ändå blev så att samma person vann såväl alla deltävlingarna som hela tävlingen ... så, så var det med det *s*.

Vi tog tåget från Sassnitz ner till Stralsund, utan att veta något om stadens historia som till exempel att den var svensk mellan åren 1648 och 1815. Det vi upptäckte var att där fanns väldigt många kyrkor... förvisso imponerande byggnadsverk, men som, även om man inte kan undgå att fascineras över dåtidens byggnadsskills, trots allt står där som minnesmärken över någon slags medeltida storhetsvansinne...Störst av dem alla är Mariakyrkan, troligen byggd omkring 1298. Av någon anledning hade de satt upp Luthers 92 teser på dörren, vilket fick oss att känna oss lite kulturellt beresta...ända tills vi tog redan på att det inte alls var där det hände, utan i Wittenberg..., så, så var det med det också *s*...

På söndagen tog vi oss ner till Prora, ett annat vräkigt, förfallet, storslaget monument från förkrigstidens Tyskland. Tanken var att det skulle bli ett 5 km långt semesterparadis som skulle kunna husa 20 000 gäster, troligen de med rätt ursprung och politisk tillhörighet...


Nu är det mesta förfallet och igenbommat. Några misslyckade försök att spränga bort delar av byggnaderna har lämnar kvar märkliga ruiner längs med strandkanten. Och en  restaurerad del som används som museum och vandrarhem, kastade ut oss på en omtumlande resa i tid och rum, gammalt och nytt och jag kan inte bestämma mig för om jag tyckte att det var fräckt eller obehagligt.

Och, sen var det ju det där med tävlingar och viljan att vinna...eller framför allt önskan om att inte förlora...
Och jag inser att årets resa lärt mig att förmågan att vara flexibel i grunden är bra, och jag tror att det är en egenskap vi har gemensam, vi höstresenärer... Men om den används lite för ofta, och lite för ensidigt kan det bli som den där sena kvällen, då alla försök att modifiera kortspelsreglerna ändå ledde fram till samma resultat...alltså att jag förlorade...och ovanstående superregel kom till...alltså...hm...den att ingen fick gå och lägga sig... Mina snälla reskamrater, eller kanske troligen trötta, resignerade, "spelade" en runda till...och sen fick vi sova....   

...en annan konsekvens, eller ska jag säga lärdom vi gjort, är att reglerna för del 2 av livsstilsförändringstävlingen numera är nedskrivna, tydliga och inte öppna för diskussion eller förändring...om nu inte någon ändrar på det vill säga...*s*

om filosofiskt crescendo och ryggvärmare...

"I thought no but said yes…my heart didn’t want to say no…"

Citatet, som jag inte längre minns var det kommer ifrån, dök upp på datorn då jag satt och letade efter något helt annat, men det fick mig att stanna upp... "Jag tänkte nej, men sa ja...mitt hjärta ville inte säga nej..." Hm...det här citatet både passade in på och skar sig helt mot det jag vanligtvis är ute och föreläser om, alltså att lära sig säga nej så att det finns utrymme att säga ja. Och jag kände ett omedelbart behov av att få ihop det.

För å ena sidan behöver vi väl alla lite till mans lära oss att stå emot alla yttre krav som stjäl både kraft och tid från oss, alltså lära oss att säga nej. Att inte alltid ställa upp, ta hänsyn, vara snälla och duktiga.Att lära oss att prioritera vila, sålla bland alla aktiviteter, alltså lära oss att skapa utrymme för att säga ja till sådant vi verkligen vill.

Men, och det var här citatet slog an en ton, det vi kanske inte lika självklart jobbar med är att lära oss att säga ja till oss själva. Till livet. Att då och då vända ryggen till omvärlden och istället lyssna inåt och se vad vi verkligen vill, vad som är viktigt för oss på djupet. Att alla de där tusentals valen vi gör varje dag åtminstone får lite utrymme att handla om vad vi själva vill oavsett konsekvenser. För, och nu citerar jag mig själv i min dagliga verksamhet - vad är det värsta som skulle kunna hända?

I minnet dyker det upp en situation på jobbet, strax efter jag fyllt 50 då jag lite raljerande i något sammanhang sa att "nu då jag fyllt 50 får jag bestämma själv..." varvid en kollega tittade oförstående på mig och utbrast "Ja du, jag vet inte, men det var väl förbaske mig på tiden!". 

Och verkligen, jag måste instämma, visst, på tiden, men inte självklart.  Det är inte självklart att vi gör det vi själva vill. De flesta lever ett socialt anpassat liv, där mycket hänsyn ska tas till andras förväntningar - vare sig "de andra" vet om det eller inte...och väldigt många lever inte sina ideala liv, på grund av olika och kanske mycket individuella anledningar...hänsyn, ekonomi, åtaganden, löften, givna i ett sammanhang då de kändes rimliga att ge... 

...Men, och nu löper mina tankar iväg i en annan riktning, tänk om det är tack vare vår förmåga att ge upp vår individualitet som vi kan upprätthålla vårt demokratiska samhällsskick? Om priset för att "få vara med" är att rätta in sig i ledet och följa givna regler, alltså inte bestämma själv? ...Och hur ofta bestämmer vi själv, när vi tror att vi gör det, om vi gör det inom givna tillåtna ramar?

Ojojoj...det känns som om tankarna löper amok, släpps lösa och växer, som ett crescendo, ackompanjerat av regnet som smattrar mot rutan. Jag får nog tänka vidare en annan gång, smälta det lite... och återvända till mitt här och nu. Till det nybryggda morgonkaffet fortfarande rykande i favoritkoppen bredvid tangentbordet. Katten som spinner bakom ryggen, den stora katten...hm...ja, jag balanserar på yttersta delen av skrivbordsstolen, vänsterfoten tar spjärn mot väggen så att jag inte trillar av... värmen från hans kropp letar sig upp för min rygg...hemtrevligt...och lugnande...och jag tänker så här att, visserligen planerade jag att städa tvättstugan den här helgen, men om jag gör det...eller inte...ska jag fundera på en stund så att jag är helt säker på att jag verkligen vill det..*s* 

...om gamlingar och upputsade fasader

"Nu skiter jag i detta för idag!", hörde jag någon muttra i gången bakom sätet där jag satt på tåget mellan Hässleholm och Malmö. Sekunden efteråt stegade tågvärden förbi min plats och gick med bestämda steg genom vagnen, ointresserad av biljetterna som sträcktes upp mot henne. "Är det något mer ni undrar? Tågbyten och så...?", frågade hon ut i luften medan hon, utan att vänta på svar, fortsatte gå.

Jag valde att inte låta hennes något ovanliga arbetsstrategi bli något mer än en notering under kategorin "Nytt på tågresan" och fortsatte istället med min favoritsysselsättning - titta ut genom fönstret. Jag har rest just denna sträckan fler gånger än jag orkar fundera på och det mesta var sig likt idag. Men så, mitt för Örtofta Sockerbruk glimmade det till i ögonen. Slottet, jag tror det är ett slott...hm...det ser ut som det i allafall...man ser det från tåget en bit från järnvägen, åt väster.... Hursomhelst, det pågick någon form av upprustning - man höll på med att putsa upp det ärgade koppartaket och jag kunde inte låta bli att undra varför? Visserligen oerhört vackert, men det skar sig på något sätt. De hade bara hunnit med själva tornet så man kunde jämföra med resten av, det av ålder grönfärgade, taket. Och det passade mer ihop. Tillsammans med det skinande blanka taket framstod övriga byggnaden som, nu vill jag inte säga sunkig, men sliten kanske. Förut, tillsammans med "gröntaket" hade intrycket varit mer...stilfullt. När jag skriver detta inser jag att det är ju lite så det blir hemma med. Då man renoverar ett rum blir man först jättenöjd och njuter av det nya fina. Sen vänder man sig om och går in ett ett annat rum och slås av hur himla dags det är att renovera det...i jämförelse... Eller om man köper ett par nya byxor, och allt i garderoben känns urtvättat och måste ersättas...hm...kom på några exempel till men de lämpar sig inte i skrift...=)

För några dagar sedan tillbringade maken och jag ett dygn i Helsingborg och då vi klättrat x antal trappsteg upp för Kärnan såg vi staden ovanifrån med alla sina små och stora tak...som gröna fläckar. Tänk om man skulle putsa dem?! Undra fall det hade reflekterat solen så att Helsingborg fått någon slags tropiskt sommarklimat...eller Nordens Las Vegas - midnattssolens stad...

...hm...tråden tappad igen...jag satt på tåget. just det...och på ett ställe, det är så fräckt, en kort kort stund, strax före Lund, om man är snabb och uppmärksam kan man samtidigt se både Barsebäcks fyrkantiga reaktorer, Öresundsbrons höga bågar och Malmös landmärke - Turning Torso...*s* Jag får nog erkänna att jag gillar att åka tåg... då och då. Tillräckligt ofta för att det inte ska bli ovant och nykommet, men också tillräckligt sällan för att inte bli slentrian. Jag tycker om att med barnslig förtjusning invänta de bekanta hållpunkterna. Och vägen blir aldrig för lång om resan är lika viktig som målet.

Det blev alldeles tydligt för snart två veckor sedan då jag, tillsammans med mina Fab50-sisters tillbringade en fantastisk helg i nostalgins tecken, med vandringar i tonårskvarteren och en galamiddag på ortens anrika Kurhotell. Minnena vi vandrade runt bland var lite som nedslag i situationer och sammanhang och vi insåg alla att den oändliga sträckan mellan målen på den tiden, med ålderns vishet krympt till något, knappt längre än ett stenkast.

Och på tal om fabulösa 50-åringar så kom den dagen även för mig. Med champagne och fyrverkeri innan ens tuppen vaknat. Och vi firade i dagarna 4, med vänner och familj...och kära systern som rest upp ända från Mallorca...och mina fantastiska barn med respektive som lyckades överraska mig med en så spännande present att jag inte kan vänta tills vi ska genomföra den *s*...men till slut tog den nya åldern ut sin rätt...och efter en enastående festmåltid drog gamlingen sig tillbaks och slocknade, mätt och belåten på hotellrummet strax efter nio...

om vildkvinnor och små tjocka damer...

Dagen D närmar sig. Eller dagen L om jag ska vara lite romerskt korrekt. Tanken har funnits där ett tag och jag har försökt vänja mig och tänka att det faktiskt inte är någon skillnad....egentligen. men, fasen alltså, det är skillnad! För än så länge är jag en vanlig kvinna som snart fyller femtio, och om några veckor är jag den där femtioårig kvinnan. Men, vad är då skillnaden?

Givetvis blir det inte så att jag går lägger mig ena dagen, som en ungdomlig 40-plussare för att nästa dag vakna med förlorad glöd och ålderdomen sittandes på sängkanten. Men ändå... det är skillnad...

Och när jag tänker på det så behöver ju skillnad inte nödvändigtvis betyda sämre....eller värre...eller tristare. Det kan ju faktiskt betyda något positivt. Jag har hört flera kvinnor säga, antingen själv, eller, kanske mer ofta citera någon annan, i regel sina mammor, då de som nyblivna femtioåringar sagt "Jag har fyllt femtio - nu får jag fasen bestämma själv!"

Kanske har det att göra med kvinnorollen; den omhändertagande, den mjuka, den "heliga modern", som gör att det är svårt att släppa kontrollen utan att få dåligt samvete. Och det är nog den svåraste biten. Men det är också lite ovant att börja utgå från sig själv, alltså - vad vill jag? Nu då jag kan "bestämma" själv. Visserligen har jag ju alltid kunnat/fått det. ..egentligen... Men det är så lätt...eller bekvämt, att gömma sig bakom andra, att slippa ta beslut, överlåta åt någon annan att göra det. Och nog kan det, i vissa stunder... då och då... kännas frestande att göra så nu med... alltså låta någon ta över rodret och styra min skuta.

Det är lite konstigt, för jag har alltid föreställt mig min inre vildkvinna, alltså hon som är jag då jag är mig själv, som en amazon, en stridslysten, stark, frihetsförkämpe redo att stå på barrikaderna för min rätt att respekteras för den jag är... och så inser jag att min vildkvinna, min inre femtioåring tycks komma"in shape of a little fat lady"...en bestämd liten dam som tar liiite för stor plats under mitt skinn. Jag har inte riktigt accepterat hennes närvaro, men måste ju samtidigt erkänna att sedan hon trädde in i mitt liv har jag blivit en aning något mer bestämd. Hm... Jag får se...hon får väl vara kvar ett tag tills jag rett ut allt som behöver redas ut.

...Sen får jag väl se om inte min inre sextioåring kan få bli en stilig, sportig, parant dam med hatt och linnebyxor och en sjuhelsickes lust att leva livet fullt ut!