Citatet, som jag inte längre minns var det kommer ifrån, dök upp på datorn då jag satt och letade efter något helt annat, men det fick mig att stanna upp... "Jag tänkte nej, men sa ja...mitt hjärta ville inte säga nej..." Hm...det här citatet både passade in på och skar sig helt mot det jag vanligtvis är ute och föreläser om, alltså att lära sig säga nej så att det finns utrymme att säga ja. Och jag kände ett omedelbart behov av att få ihop det.
För å ena sidan behöver vi väl alla lite till mans lära oss att stå emot alla yttre krav som stjäl både kraft och tid från oss, alltså lära oss att säga nej. Att inte alltid ställa upp, ta hänsyn, vara snälla och duktiga.Att lära oss att prioritera vila, sålla bland alla aktiviteter, alltså lära oss att skapa utrymme för att säga ja till sådant vi verkligen vill.
Men, och det var här citatet slog an en ton, det vi kanske inte lika självklart jobbar med är att lära oss att säga ja till oss själva. Till livet. Att då och då vända ryggen till omvärlden och istället lyssna inåt och se vad vi verkligen vill, vad som är viktigt för oss på djupet. Att alla de där tusentals valen vi gör varje dag åtminstone får lite utrymme att handla om vad vi själva vill oavsett konsekvenser. För, och nu citerar jag mig själv i min dagliga verksamhet - vad är det värsta som skulle kunna hända?I minnet dyker det upp en situation på jobbet, strax efter jag fyllt 50 då jag lite raljerande i något sammanhang sa att "nu då jag fyllt 50 får jag bestämma själv..." varvid en kollega tittade oförstående på mig och utbrast "Ja du, jag vet inte, men det var väl förbaske mig på tiden!".
Och verkligen, jag måste instämma, visst, på tiden, men inte självklart. Det är inte självklart att vi gör det vi själva vill. De flesta lever ett socialt anpassat liv, där mycket hänsyn ska tas till andras förväntningar - vare sig "de andra" vet om det eller inte...och väldigt många lever inte sina ideala liv, på grund av olika och kanske mycket individuella anledningar...hänsyn, ekonomi, åtaganden, löften, givna i ett sammanhang då de kändes rimliga att ge...
...Men, och nu löper mina tankar iväg i en annan riktning, tänk om det är tack vare vår förmåga att ge upp vår individualitet som vi kan upprätthålla vårt demokratiska samhällsskick? Om priset för att "få vara med" är att rätta in sig i ledet och följa givna regler, alltså inte bestämma själv? ...Och hur ofta bestämmer vi själv, när vi tror att vi gör det, om vi gör det inom givna tillåtna ramar?
Ojojoj...det känns som om tankarna löper amok, släpps lösa och växer, som ett crescendo, ackompanjerat av regnet som smattrar mot rutan. Jag får nog tänka vidare en annan gång, smälta det lite... och återvända till mitt här och nu. Till det nybryggda morgonkaffet fortfarande rykande i favoritkoppen bredvid tangentbordet. Katten som spinner bakom ryggen,
den stora katten...hm...ja, jag balanserar på yttersta delen av
skrivbordsstolen, vänsterfoten tar spjärn mot väggen så att jag inte
trillar av... värmen från hans kropp letar sig upp
för min rygg...hemtrevligt...och lugnande...och jag tänker så här att, visserligen planerade jag att städa tvättstugan den här helgen, men om jag gör det...eller inte...ska jag fundera på en stund så att jag är helt säker på att jag verkligen vill det..*s*
