söndag 8 september 2013

anonyma önskemål och nyckeln till (om)planering...


Jag vet inte, men någonstans tänker jag att kvinnan som skickade in sin fråga till sex och samlevnadspanelen och skrev under med ”Anonym kvinna” kände sig lite lurad då experten som tagit sig an hennes fråga inledde svaret med:
”Hej Greta!”.
Och detta var inte i en ”senaste nytt från kändisvärlden och annat vi tvingats hitta på för att verka så aktuella som möjligt”-tidningarna man ”bara läser då man är hos frissan…”, utan denna något olämpliga formulering dök upp i vår lokala dagstidning, som desperat försöker h

itta lämpligt format för sin lördagsbilaga. Jag gissar att man som insändare knappast vill dra på sig ytterligare uppmärksamhet genom att begära en rättelse, så jag sänder en deltagande tanke till stackars Greta och tröstar henne med att hennes problem nog inte är helt ovanliga… så vi kan inte vara helt säkra på att det är hon…

Men det där med anonymitet är väl ändå något vi alla får fundera över efter de senaste veckornas avslöjande om NSA med bakdörrar och säkerhetsläckor…hm…bara genom att skriva det finns väl risk att min blogg blir synad i sömmarna… fast det sket sig kanske redan lite längre upp då jag skrev sex och anonym kvinna…*s*

Annars då…? Ja, tankarna vandrar, eller hoppar som discoljus och det är väl så det ska vara, fast ibland glömmer de liksom att komma tillbaks. Så, för att koppla ihop hela kedjan (som jag ibland önskade att jag gjorde före..istället för att bli tvungen att göra det i efterhand då det på något sätt är så där dags…)
Så, i torsdags, efter att ha föreläst om automatiska tankar och omedveten frånvaro och vikten av att vara närvarande och medveten i stunden, följde jag med en väninna ut och sprang en runda. Efter några veckors hälproblem var det härligt att komma igång igen och den goda känslan satt i långt ut på fredagen, om inte annat så som en brännande känsla runt höfterna, och jag bestämde mig för att ta ut lite komp och åka hem och fixa lite för helgen, som på pappret var rätt välfylld med inplanerade kalas och yogapass. Så jag handlade, fixade det som behövdes och körde sedan hem för att  få undan och ha allt under kontroll innan helgen drog igång… Bara för att komma hem och inse att nycklarna som jag fått ta ut ur väskan då jag stack ut och sprang nu låg på mitt skrivbord. Jag mindes någonstans lång bak i medvetandet att jag lagt dem där och även tänkt att ”nu får jag inte glömma lägga ner dem i väskan…”, men bristen av medveten närvaro hade i förlängningen lett till att jag nu satt i en fullpackad bil, med gott om tid att förbereda, men utan möjlighet att ta itu med något alls. 

Men istället för att misströsta reviderade jag planeringen. det som skulle ordnas hanns med. Det viktigaste fick vara kvar - alltså kalas med familjen, mys med minstingen, och yogapasset fick stå tillbaks för 4 timmars välgörande rensning i trädgården. 



Så, sammanfattningsvis kan man väl säga så här att - Jag lever inte alltid som jag lär... och det är ju en insikt som svider lite när den hoppar upp och biter en i baken. Men samtidigt tänker jag att – det gör nog ingen annan heller…*s*… men när jag gör det – då får jag en sån där känsla av att…hm…att jag nog är på rätt spår…och det är då jag medvetet väljer att stanna till på väg till jobbet och fånga ögonblicket...