hemresor och bristande vinkunskaper...

Varje sommar, förut nästan varje helg, nu minst en gång, åker vi ut till Kullaberg och Mölle. De flesta har väl sin plats... eller relation...eller något annat sammanhang där de känner att de hör hemma, och detta är min plats. Hm...som att åka hem då jag åker bort... Men, nu var det äntligen den dagen!

Det var mycket väder då vi kom dit, men molnen lättade och den kraftiga vinden märktes mest på öppna fält. Så vi gav oss iväg med våra bärväskor, fyllda med allt man tänkas behöva en sådan här dag - solkräm, badkläder, vatten, baguetter och vin.









Man måste vara noga med att dricka då man är ute och vandrar i solen...




 

...och inte glömma bort att fira att det är på dagen sjutton år sedan vi träffades...i en bil på väg ut till Östersjöfestivalen tillsammans med gemensamma vänner. "Så, du gillar också Guntrum?" frågade han, kanske för att komma på något att prata om där vi satt i baksätet. "Vad är det?", frågade jag, för även om det lät bekant kunde jag inte placera var jag hört det. 
"Ett vin", han tvekade innan han fortsatte, "du har det i din väska", han pekade försiktigt ner mot väskan jag klämt ner vid mina fötter där man mycket riktigt såg en blå flaska sticka upp bland andra bra att ha med sig-saker. "Jaha...", sa jag, lite förvånat, och troligen skrattade jag medan jag tänkte "hm...första intrycket och så..." *s*

Vi vandrade runt hela dagen, tog pauser då vi kände för det. Satt i solen, njöt av utsikten, plockade fästingar... Det är en tuff balansgång att vara någonstans där man känner att man alltid vill vara, och ändå veta att ens tid där är begränsad... och i ett försök att  bevara känslan försöker man samla ner alla intryck, mentalt eller digitalt...och då riskera att gå miste om känslan och upplevelsen i nuet eftersom man är alltför upptagen med att dokumentera den.

 Sen kom kvällen där naturen bjöd på ett skådespel som fick mig att allvarligt fundera över varför jag inte bor här... alltid...

...en fråga som kändes lika aktuell då jag vaknade nästa morgon i vårt lilla rum med havsutsikt. För då jag öppnade upp gardinerna möttes jag av en värld som gick helt i blått...vad kan man mer önska sig...*s*

Och vid frukosten satt han där, den spanande sommarvännen Stortruten, och väntade på oerfarna hotellgäster, som inte visste att det var olämpligt att använda införskaffad frukost som bordsmarkör medan man själv gick in för att hämta kaffe...

förebyggande flyttstädning och bortglömd reklam...

I början på juni var jag på kurs i Stockholm, närmare bestämt uppe på söder, och fascinerades vid mina tidiga morgonpromenader över att jag, mitt ibland betong och avgasdisiga vägar, plötsligt kunde hamna i de allra mest charmerande kvarter från en svunnen tid. Och det roliga var att hela kvarteret doldes bakom ett oansenligt litet rött trähus. Jag får väl tacka min nyfikenhet för att jag fick möjligheten att uppleva det som fanns där bakom.

Men jag tänkte på det förra veckan då vår lilla by under två dagar utökades med 80 000 personer - en vanlig vecka är vi väl runt 1600 - att jag bor i en liten sommaroas där endast en liten, nästan igenvuxen trappa avslöjar att det finns något på andra sidan syrenhäcken... Av någon anledning har jag lyckats missa att vår trädgård, under de senaste åren, vuxit till sig. Som en tagglös törnrosabuske har den fullständigt bäddat in oss i en prunkande grön ridå. Och där vi satt med varsin San Miguel och en på marknaden inköpt tunnbrödmacka, märktes, av den ständiga strömmen av marknadsbesökare ute på gatan, ingenting. Och jag tror inte att någon av de som passerade heller la märke till det lilla vita huset...eller, jag tror inte ens de såg det. 
Men som jag satt där och funderade slog det mig att nu hade varit ett perfekt tillfälle att sälja huset. Nu då det är som allra mest inkognito...

...För mitt i denna idyll går vi, som alltid, i flyttankar.
"Va?!", tänker kanske någon nu, "flytta....varför?"
...Fast... det är kanske mer troligt att någon.. speciellt familjemedlemmar tänker: "Jaså...igen..jaja...whatever..."... Med all rätt *s*. För så har vi tänkt både många gånger och länge. Sen drar vi igång med något projekt, som nu senast, med köket. Men jag lyckades åtminstone stå emot impulsen att samtidigt påbörja ett altanbygge...

Men, med mitt motto att "renovera som om vi skulle bo kvar och röja som om vi skulle flytta imorgon" tog jag rastlösheten vid hornen och har nu, då dagens dallrande hetta snart lämnar över till kvällsskiftets grillos  lyckats skapa ett stort tomrum på vinden... och fyllt flera på tippen...

Men en liten skatt dök upp bland skräpet - min dagbok från 1976, där jag, förutom olika turer med dåvarande pojkvänner, skriver att jag varit på bio med mina föräldrar och sett "En världsomsegling under havet". Jag minns inte detta, men har skrivit att den var bra, men lång, och att det roligaste var en reklam innan filmen började. Det var valår och jag citerar direkt från dagboken: "Det bästa var en av reklamfilmerna där Palme dyker upp bakom en folkpartiblaska och säger: om ni ser en sån här - läs den inte! Det är bara propaganda." *s*. Sådan reklam ser man sällan nuförtiden...

Resten av dagboken får nog vara för mina ögon enbart...någon regnig dag då det lämpar sig med lite nostalgi *s*

semester och spontanfyllor...

"Jag älskar sommaren", sa maken och förde upp glaset med den väl kylda rosén mot munnen. Dagen hade varit precis sådär varm och solig som man hoppas på då man avslutat ett års arbete och trillar in i semesterlunken...och det fortfarande är dagen före semestern verkligen börjar. Dagen då man sitter med 4 lediga veckor framför sig, välplanerade, eller helt öppna för spontanfyllning. Och sådan är den här sommaren för oss - fri från större åtaganden, men fylld av möjligheter att göra sådant som vi annars inte riktigt hinner med.


Så idag tog vi nya bilen och körde ner mot Österlen. Efter en lagom lång stund vid havet där vi gjorde vad vi kunde för att jobba bort "bonnabrännan" drog vi till Kivik för en fika, där jag valde en syndigt stor Jitterbugg, en av mina - många - små svagheter *s*, och så givetvis inköp av dagens middag - Varmrökt Lax från Buhres. Mums! Den som aldrig smakat den varmrökta laxen från rökeriet i Kivik...hm...nu känner jag att jag byggde upp något som jag kanske inte riktigt vet hur jag ska avsluta. Efter en sådan inledning på en mening förväntar man sig kanske något stort och filosofiskt, men saken är den att jag saknar ord för den där laxen. Så jäkla god är den att jag gladeligen lägger en dag på införskaffandet...hm...vilken uppoffring...solsken, solbadande i Friseboda och crusing i cabben....i allafall...jättegod *s*.

Och på en liten promenad i Kivik hittade jag en fantastisk fasad på ett hus som såg ut som vårt. Ett vitt med blått runt fönsterna och med rosor från en enda planta, heter det så?, klättrande uppför fasaden. Bestämde mig för att bevara den som inspiration till den dagen då jag får för mig att ta itu med utsidan... en rosenbuske verkar vara lagom stort åtagande för mina mindre gröna fingrar.

Och nu förbereder sig vår lilla by för den årliga invasionen - marknad. Två dagar då gatorna fylls av knallar med 1000 anledningar till att försäljningen går dåligt varav ingen brukar innefatta deras ansvar, och besökare som suckar över att det tycks vara samma sak som året dessförinnan...och glömmer bort att detta även innefattar dem själva... Eller blir det annorlunda i år, vad vet jag, jag var inte där förra året.

Jag ser iallafall fram emot att de närmsta 4 veckorna själv rå över min tid då jag fritt tänker ägna mig åt att hälsa på nära och kära, läsa böcker, sitta i solen och fundera över hur jag på bästa och mest effektiva sätt ska utrota all världens fästingar..ja ja.. de började...*s*