om lättsagda ord och sjukdomsinsikt...

Först skyllde jag på kylan, att den torkade ut slemhinnorna i näsan och gjorde att jag nös. Sen sa jag visst att anledningen till att jag var så trött att jag knappt orkade ta mig in till soffan innan jag somnade var att det kanske blivit en lite väl häftig start på det nya året. Och inte förrän jag med rinnande näsa och svidande ögon blåste ut de nyinköpta, relativt milda, doftljusen och lite irriterat konstaterade att man inte borde få tillverka  konstgjort skräp som framkallade så kraftiga symtom hos en ickeallergiker började jag ta in informationen och förstå att - hm - jag nog var sjuk. Och jag tyckte inte om det...

Helgen var fullplanerad med massa trevligheter och jag hade sett fram emot att umgås över en god middag och gå på bio. Men, oavsett vad jag tyckte om att behöva avboka fick det bli så och jag försökte göra vad jag kunde för att "gilla läget", vilket jag i sammanhanget nog inbillade mig innebar att jag accepterade att jag var sjuk och jag kände mig förvånansvärt nöjd med beslutet att ta det lugnt.
Inte fullt lika nöjd var jag på söndagskvällen, då jag, nu nästan förolämpad, insåg att inte bara helgen hade fått planeras om, nu verkade det nog dessutom vara så att, oavsett vad jag tyckte om det, så var det helt kört med arbete också... I min frustration gav jag även kroppen en känga för att det inte gjorde ett tillräckligt bra jobb... feber runt 38...nog kunde den krämat ditt en 39.5 så att det framgick att vi samarbetade...*s*

Så, med kraxande, nasal röst ringde jag upp arbetet och informerade att jag nog fick vara hemma 2 dagar, men tillade sedan att efter det kunde de räkna med mig igen.
De 2 dagarna kom och gick, men det gjorde inte influensan. Trots stillasittande, läsande och Netflixtittande, bet den sig envist fast och jag tvingades att på nytt ringa upp och motvilligt medge att jag nog behövde några dagar till. Jag avslutade sedan med att hurtfriskt säga att till fredagen skulle jag vara tillbaks och det gick bra att i stort sett lägga allt jag inte kunnat göra under veckan på den dagen...

... Inte förrän jag fick frågan om jag verkligen skulle köra och hämta datorn för att kunna läsa jobbmail då jag var sjuk insåg jag att jag, medan jag i den mer medvetna delen av mig själv tänkt "acceptans", hade jag i bakgrunden spelat ett helt annat spel som handlat om precis motsatsen... Och medan jag sagt klokheter som att "det är som det är", och "det finns ju ändå inget annat att göra än att vänta ut det...", så hade jag i min innersta vrå istället desperat försökt behålla kontrollen och försökt kalkylera vad jag skulle göra för att det skulle vara på ett annat sätt. Och när det blev tydligt för mig - då var jag äntligen redo för acceptans. Och då blev det lite lättare att släppa taget om det som nu inte blev gjort och istället fokusera på att må så bra som möjligt.


Och, ja, vad ska jag säga? Kan ju citera systern som sammanfattade det med "Ja, inget är som att behöva leva som man lär" *s*... 

...Och jag har lärt mig att acceptans är ett storslaget, mäktigt och vackert ord, men utan verklighetstillämpning stannar det dessvärre därvid...ett ord...