"Ingen får gå och lägga sig förrän jag vunnit!!", sa den i vanliga fall rätt så lugna och medvetet närvarande kvinnan, som inte bara är psykolog....utan, dessvärre, också råkar vara jag...*s*...
Scenen är en sen kväll i ett rum på ett pensionat i Sassnitz på Rügen, i början på november. En efterlängtad höstresa, en årlig paus i vardagen.
Resan hade föregåtts av en liten livsstilsförändringstävling där vi kunde samla
poäng inom diverse olika grenar. Eller, ok, jag erkänner...inledningsvis var det bara en gren,
men sen tyckte jag att tävlingen kunde bli ännu mer spännande om man la till
fler moment...så att alla hade samma chans till seger... och efter vissa mindre protester, eller med milt överseende, gick de övriga deltagarna med på mina ständiga regeländringar...eller mitt "ständigt pågående förbättringsarbete" som jag föredrar att kalla det. Och det blev en rolig tävling även om det i slutänden ändå blev så att samma person vann såväl alla deltävlingarna som hela tävlingen ... så, så var det med det *s*.
Vi tog tåget från Sassnitz ner till Stralsund, utan att veta något om stadens historia som till exempel att den var svensk mellan åren 1648 och 1815. Det vi upptäckte var att där fanns väldigt många kyrkor... förvisso imponerande byggnadsverk, men som, även om man inte kan undgå att fascineras över dåtidens byggnadsskills, trots allt står där som minnesmärken över någon slags medeltida storhetsvansinne...Störst av dem alla är Mariakyrkan, troligen byggd omkring 1298. Av någon anledning hade de satt upp Luthers 92 teser på dörren, vilket fick oss att känna oss lite kulturellt beresta...ända tills vi tog redan på att det inte alls var där det hände, utan i Wittenberg..., så, så var det med det också *s*...
På söndagen tog vi oss ner till Prora, ett annat vräkigt, förfallet, storslaget monument från förkrigstidens Tyskland. Tanken var att det skulle bli ett 5 km långt semesterparadis som skulle kunna husa 20 000 gäster, troligen de med rätt ursprung och politisk tillhörighet... 
Nu är det mesta förfallet och igenbommat. Några misslyckade försök att spränga bort delar av byggnaderna har lämnar kvar märkliga ruiner längs med strandkanten. Och en restaurerad del som används som museum och vandrarhem, kastade ut oss på en omtumlande resa i tid och rum, gammalt och nytt och jag kan inte bestämma mig för om jag tyckte att det var fräckt eller obehagligt.Och, sen var det ju det där med tävlingar och viljan att vinna...eller framför allt önskan om att inte förlora...
Och jag inser att årets resa lärt mig att förmågan att vara flexibel i grunden är bra, och jag tror att det är en egenskap vi har gemensam, vi höstresenärer... Men om den används lite för ofta, och lite för ensidigt kan det bli som den där sena kvällen, då alla försök att modifiera kortspelsreglerna ändå ledde fram till samma resultat...alltså att jag förlorade...och ovanstående superregel kom till...alltså...hm...den att ingen fick gå och lägga sig... Mina snälla reskamrater, eller kanske troligen trötta, resignerade, "spelade" en runda till...och sen fick vi sova....
