"Nu skiter jag i detta för idag!", hörde jag någon muttra i gången bakom sätet där jag satt på tåget mellan Hässleholm och Malmö. Sekunden efteråt stegade tågvärden förbi min plats och gick med bestämda steg genom vagnen, ointresserad av biljetterna som sträcktes upp mot henne. "Är det något mer ni undrar? Tågbyten och så...?", frågade hon ut i luften medan hon, utan att vänta på svar, fortsatte gå.
Jag valde att inte låta hennes något ovanliga arbetsstrategi bli något mer än en notering under kategorin "Nytt på tågresan" och fortsatte istället med min favoritsysselsättning - titta ut genom fönstret. Jag har rest just denna sträckan fler gånger än jag orkar fundera på och det mesta var sig likt idag.
Men så, mitt för Örtofta Sockerbruk glimmade det till i ögonen. Slottet, jag tror det är ett slott...hm...det ser ut som det i allafall...man ser det från tåget en bit från järnvägen, åt väster.... Hursomhelst, det pågick någon form av upprustning - man höll på med att putsa upp det ärgade koppartaket och jag kunde inte låta bli att undra varför? Visserligen oerhört vackert, men det skar sig på något sätt. De hade bara hunnit med själva tornet så man kunde jämföra med resten av, det av ålder grönfärgade, taket. Och det passade mer ihop. Tillsammans med det skinande blanka taket framstod övriga byggnaden som, nu vill jag inte säga sunkig, men sliten kanske. Förut, tillsammans med "gröntaket" hade intrycket varit mer...stilfullt. När jag skriver detta inser jag att det är ju lite så det blir hemma med. Då man renoverar ett rum blir man först jättenöjd och njuter av det nya fina. Sen vänder man sig om och går in ett ett annat rum och slås av hur himla dags det är att renovera det...i jämförelse... Eller om man köper ett par nya byxor, och allt i garderoben känns urtvättat och måste ersättas...hm...kom på några exempel till men de lämpar sig inte i skrift...=)För några dagar sedan tillbringade maken och jag ett dygn i
Helsingborg och då vi klättrat x antal trappsteg upp för Kärnan såg vi staden ovanifrån med alla sina små och stora tak...som gröna fläckar. Tänk om man skulle putsa dem?! Undra fall det hade reflekterat solen så att Helsingborg fått någon slags tropiskt sommarklimat...eller Nordens Las Vegas - midnattssolens stad......hm...tråden tappad igen...jag satt på tåget. just det...och på ett ställe, det är så fräckt, en kort kort stund, strax före Lund, om man är snabb och uppmärksam kan man samtidigt se både Barsebäcks fyrkantiga reaktorer, Öresundsbrons höga bågar och Malmös landmärke - Turning Torso...*s* Jag får nog erkänna att jag gillar att åka tåg... då och då. Tillräckligt ofta för att det inte ska bli ovant och nykommet, men också tillräckligt sällan för att inte bli slentrian. Jag tycker om att med barnslig förtjusning invänta de bekanta hållpunkterna. Och vägen blir aldrig för lång om resan är lika viktig som målet.
Det blev alldeles tydligt för snart två veckor sedan då jag, tillsammans med mina Fab50-sisters tillbringade en fantastisk helg i nostalgins tecken, med vandringar i tonårskvarteren och en galamiddag på ortens anrika Kurhotell. Minnena vi vandrade runt bland var lite som nedslag i situationer och sammanhang och vi insåg alla att den oändliga sträckan mellan målen på den tiden, med ålderns vishet krympt till något, knappt längre än ett stenkast.
Och på tal om fabulösa 50-åringar så kom den dagen även för mig. Med champagne och fyrverkeri innan ens tuppen vaknat. Och vi firade i dagarna 4, med vänner och familj...och kära systern som rest upp ända från Mallorca...och mina fantastiska barn med respektive som lyckades överraska mig med en så spännande present att jag inte kan vänta tills vi ska genomföra den *s*...men till slut tog den nya åldern ut sin rätt...och efter en enastående festmåltid drog gamlingen sig tillbaks och slocknade, mätt och belåten på hotellrummet strax efter nio...
