om vildkvinnor och små tjocka damer...

Dagen D närmar sig. Eller dagen L om jag ska vara lite romerskt korrekt. Tanken har funnits där ett tag och jag har försökt vänja mig och tänka att det faktiskt inte är någon skillnad....egentligen. men, fasen alltså, det är skillnad! För än så länge är jag en vanlig kvinna som snart fyller femtio, och om några veckor är jag den där femtioårig kvinnan. Men, vad är då skillnaden?

Givetvis blir det inte så att jag går lägger mig ena dagen, som en ungdomlig 40-plussare för att nästa dag vakna med förlorad glöd och ålderdomen sittandes på sängkanten. Men ändå... det är skillnad...

Och när jag tänker på det så behöver ju skillnad inte nödvändigtvis betyda sämre....eller värre...eller tristare. Det kan ju faktiskt betyda något positivt. Jag har hört flera kvinnor säga, antingen själv, eller, kanske mer ofta citera någon annan, i regel sina mammor, då de som nyblivna femtioåringar sagt "Jag har fyllt femtio - nu får jag fasen bestämma själv!"

Kanske har det att göra med kvinnorollen; den omhändertagande, den mjuka, den "heliga modern", som gör att det är svårt att släppa kontrollen utan att få dåligt samvete. Och det är nog den svåraste biten. Men det är också lite ovant att börja utgå från sig själv, alltså - vad vill jag? Nu då jag kan "bestämma" själv. Visserligen har jag ju alltid kunnat/fått det. ..egentligen... Men det är så lätt...eller bekvämt, att gömma sig bakom andra, att slippa ta beslut, överlåta åt någon annan att göra det. Och nog kan det, i vissa stunder... då och då... kännas frestande att göra så nu med... alltså låta någon ta över rodret och styra min skuta.

Det är lite konstigt, för jag har alltid föreställt mig min inre vildkvinna, alltså hon som är jag då jag är mig själv, som en amazon, en stridslysten, stark, frihetsförkämpe redo att stå på barrikaderna för min rätt att respekteras för den jag är... och så inser jag att min vildkvinna, min inre femtioåring tycks komma"in shape of a little fat lady"...en bestämd liten dam som tar liiite för stor plats under mitt skinn. Jag har inte riktigt accepterat hennes närvaro, men måste ju samtidigt erkänna att sedan hon trädde in i mitt liv har jag blivit en aning något mer bestämd. Hm... Jag får se...hon får väl vara kvar ett tag tills jag rett ut allt som behöver redas ut.

...Sen får jag väl se om inte min inre sextioåring kan få bli en stilig, sportig, parant dam med hatt och linnebyxor och en sjuhelsickes lust att leva livet fullt ut!