...om förtöjda livsskepp och vågade språng...

I det vemodiga avskedets sista skälvande timmar blir det tydligt, det som min handledare sa till mig i höstas då jag satt hos honom med beslutsångesten bultande i bröstet... att: "...det är i språnget mellan dit man är på väg och det man lämnar som det blir tydligt...det goda man har..."

Och så är det verkligen. Händelser läggs på varandra. Situationer man inte ens la märke till då de inträffade byggs samman och leder till slut fram till det ännu omedvetna beslutet...att förändra. Och fast man inte vet det börjar man ställa in sig. Uppmärksamma möjligheter. Känna lockelse till det som är spännande och nytt. Förväntningar växer och man är mitt uppe i en medryckande process som snurrar på fortare och fortare. Så plötsligt står man där. Vaknar upp och måste fatta ett beslut. Välja.
Det är då fokuset plötsligt flyttar sig från det som man, med spänd förväntan, är på väg till, och istället vänds mot det man lämnar bakom sig. Mitt i språnget träder det fram. I ett förföriskt, gyllene sken. Allt det goda. Det trevliga. Det som gjort det värt varje stund av livet som spenderats där. Och där man någonstans inom sig trott att man alltid skulle stanna.
Och hjärtat fylls av den oväntade, och kanske också ovälkomna frågan som måste ställas:

"Vad fan har har jag gjort?!"

Men...hm...jag gillar nog ändå den frågan. Även om den inledningsvis kanske kan låta något negativ och desperat, så känns den ändå på något sätt positiv. Som en sista utvärdering innan man går. Vad är det jag lämnar? Och varför?
Och om man känner en stor saknad bakåt samtidigt som man med glädje går framåt, då tänker jag att det nog ändå är rätt.

Så, efter 5 härliga år är det dags att lätta ankar och släppa loss skutan som legat förtöjd längre än någonsin. Jag kan se nu att rastlösheten under en längre tid signalerat oro för att förtöjningen skulle bli permanent medan stagnationens dreglande monster viskat lockande varningar i mina drömmar..."du vet vad du har...men inte vad du får..."

...och det är ju sant...vi kan aldrig veta vad som väntar oss då vi kastar loss... men vi kan faktiskt inte veta vad som väntar oss om vi låter vår skuta slå rot heller. Vi måste bara våga välja.

Skepp ohoj!

om soffsoftande och förargliga "f-ord"...

2011 lämnade över stafettpinnen till 2012 med sedvanligt fyrverkeri. Maken hade inhandlat en s.k. fyrverkeritårta som under 2 minuter fyrade iväg glitter och sprak i skiftande färger, alltmedan vi stod där, proppmätta efter en fantastisk 3-rätters middag och med våra halvdruckna champagneglas i vantbeklädda händer. Det är något med just den här stunden varje år, då man för några korta minuter får tillgång till minnesarkivet över samtliga svunna 12-slag man varit med om. En del trevliga, andra alltför "blurrade" av kombinationen "för mycket alkohol och för lite vett". Men det var ju ett tag sen i och för sig...hm...rätt många tag sen...
Numera har firandet fått mer fokus på mat än dryck och vi har en härlig tradition att fördela ansvar för de olika rätterna samt aktiviteter. Så, mycket samarbete i köket, blandat med pausunderhållning, gör att "nyårsafton" känns som årets "happening".

Nyårsaftonen gick över i nyårsdagen, dvs. den dagen som borde vara den första dagen på vårt nya liv. Det nya livet med mer träning, mer näringsriktig kost, mindre stress, mer harmoni...
...hm...läste i tidningen att det aldrig säljs så många pizzor som just på nyårsdagen...^^...så var det med det...*s*

Och jag hade, efter en lång och, det grådisiga luftfuktiga vädret till trots, mycket skön och välbehövlig promenad, anslutit mig till gruppen "soffliggande, tv-tittande nyårsdagsfrossare"...fast, utan pizza...men med såväl godis som chips...med dippa (?), vilket är besynnerligt för det tycker jag inte ens om. Men, så är det nu med den här dagen att man liksom får lov att göra sådant man annars låter bli. Och jag hoppas för egen del att det inte sätter standarden för resten av året...speciellt som jag äntligen blivit färdig till att säga upp gymkortet som jag numera alltför sällan använder...

Anyway, jag låg där i soffan och tillät mig att vara helt bortkopplad från duktighet då Mr "Dåligt samvete" himself dök upp i rutan. Och körde händerna genom ett berg av socker som skulle visa hur mycket av det vita guldet vi drar i oss varje år...per man! Bara för att gå vidare med att berätta hur mycket ren sprit vi häller i våra intet ont anande kroppar. Spiken i Sverkerkistan var tydligen vår tendens att låna till det vi vill ha...till skillnad från att spara förmodar jag...men då hade jag tappat lusten att lyssna vidare... istället öppnade jag en, i prassligt papper invirad twix, och hörde hur han i bakgrunden frågade" Fet, full och fattig, är det så vi vill ha vår framtid..." eller något...

Men idag, då jag hade vaknat och efter en stunds yrvaket överläggande med mig själv kommit fram till att det faktiskt var sant att jag tagit ledigt en vecka till *s*... kom jag att tänka på Sverker. Han vill ju egentligen bara väl...tror jag... och han kan ju inte veta att det inom mig sitter en liten - kanske inte djävul, men inte någon speciellt trevlig filur och lite förargligt viskar: "Fet, full, fattig... och femtio!!"...hjälp...*s*...