om bäverjakt och dolda blondiner...

Jag älskar syftningsfel. Där orden blandas ihop så att meningen till slut får en annan innebörd, som journalgrodor. Tvärtom, men precis lika roligt, kan det bli då vi, under ett samtal, hamnar i något som yngste sonen valt att kalla ”förtolkning”, med betoningen på för. Det handlar om att ha förutfattade meningar och tolka det man hör genom ett filter fullt av åsikter och tankar…hm… det låter ju inte så kul…*s*… men ibland hamnar vi så fel att det blir rätt kul ändå. Då man sitter och pratar och tror att man är på ungefär samma ställe i tankarna men det visar sig att under samtalets gång har man tagit olika avvägar i minnenas irrgångar.

Och igår var det ett sådant tillfälle och, som alla goda historier, har det sitt ursprung någon annanstans. Vi kan börja vid en härlig cykelrunda en somrig dag i början på oktober då jag som lite kuriosa informerade mina medcyklister om att det nu var bäverjakt… och inte bara visste jag det, utan jag hade även lyckats lagra information om att man inte får skjuta en bäver nära vatten! Detta för att undvika att en skadeskjuten bäver simmar iväg och allt vad det skulle innebära av onödigt lidande. I alla fall, kunskap som denna, oavsett hur fascinerande den är, sorteras hos mig, utan undantag, under kategorin ”onödig kunskap som sätter sig fast” och ”när fasen kan jag rimligtvis ha nytta av detta?” Och medan vi cyklade fortsatte vi fundera kring fenomenet som innefattade allt från sångtexter från 70-talet till årtal då någon Karl blivit kung…eller mött en ond bråd död. Och tanken som hela tiden dyker upp är vad lagringen av dessa oönskade vetskaper får för konsekvenser då det gäller att komma ihåg mer viktiga saker.

Så, i helgen satt jag, som vanligt med mitt morgonkaffe och skummade igenom tidningen och kom på mig själv med att sitta och försöka nöta in ett telefonnummer. Jag är ingen siffermänniska och i den utsträckning jag kan minnas siffror och får med dem, så är de sällan i rätt ordning… Men något i artikeln hade tydligen fångat mitt intresse och jag stannade upp. Nu minns jag inte vad artikeln handlade om men i slutet stod det att om man ville ha tag på polisen skulle man ringa, inte larmnumret utan...hm…med reservation för eventuella hopblandningar så kan det ha varit 11414….

Men just den här svårigheten jag har att komma ihåg siffror, speciellt i rätt ordning…vilket är ett litet handikapp i denna kodålder vi lever i…satt vi och pratade om över en ovanligt nyttig kvällsmat igår. Och maken, som är väl medveten om att det finns saker även han har lite problem med att komma ihåg konstaterade att han av någon märklig anledning inte kunde låta bli att minnas ip-adresser! Han började räkna upp, något som för mig lät som ett myller av siffror och nummer och då han hållit på ett tag sa jag, för att visa att jag ändå var lite imponerad:

”Oj! Jag som hade svårt för att lära mig telefonnumret till polisen!”

Han slutade rabbla siffror och såg på mig med rynkad panna och ena mungipan uppdragen på värsta Elvis-manér och sa:

”112?! Är du blond eller?”

...och just i det ögonblicket, då det blir en liten lucka i tiden, en paus då hela sammanhanget träder fram och blir tydligt...det är då det är så himla roligt...*s*