om semesterdags och koskräck...

Solen skiner då och då. Alla långbyxor är sedan flera veckor tillbaka instoppade långt in i garderoben. Partytältet är uppsatt och invigt. Jag rör ihop saker och dubbelbokar. Sommar! Man kan uttrycka det så att det finns flera tecken som pekar på att semestern inte bara närmar sig utan att det också är hög tid för det! *s*

Som igår. Jag satt jag och slötittade på något sommarSverige-program på tv'n medan jag åt en kvällsmacka. Det var ett inslag om ungdomar som gick någon form av lantbruksskola. De fick släppa ut kalvar på sommarbete och prova på lite av varje inom lantbruket. Reportern frågade några av dem om de skulle kunna tänka sig bli bönder. En av tjejerna han pratade med svarade entusiastiskt att hon tyckte det verkade vara ett jättebra jobb. Fritt. Och hon beskrev hur mycket hon gillat att härom morgonen få gå upp klockan 4 och gå ut i lugnet i ladugården för att mjölka...

...Och det var då jag visste att det var dags för semester...

För varje år då det närmar sig semester händer samma sak. Och det händer oavsett vilket jobb jag haft, om jag trivts eller känt att det var dags för mig att söka mig vidare. Det är någon slags trött rastlöshet, efter 11 månaders intensivt tänkande och klokskapande som gör att jag tänker att jag kanske skulle byta bransch helt och hållet...nej förresten, tänker gör jag inte, det är ofta det som är problemet, tankarna är mer eller mindre slut. Istället är det nog så att jag känner...att jag är trött...och då går jag igång på den här sortens idylliska information. I slutet av jobbsäsongen har jag under årens lopp funderat att byta bana flera gånger, till exempel till bartender, fabriksarbetare och brödbilschaufför!

Och nu tyckte jag att det lät jätteintressant att vara bonde! Jag kände att jag ville vakna tidigt på sommarmorgonen...ta en kopp kaffe och njuta av det tidiga gryningsljuset innan jag gick över daggvåta gräsmattor ner mot ladugården där korna väntade tålmodigt på att bli mjölkade. Bilden blev så tydlig för mig att jag nästan kunde känna doften av hö och höra koltrastens ljuvliga sång från en trädtopp någonstans. Och luften var ljummen och katten slog följe med mig, och...*s*...

Maken kom ut i köket och slängde en snabb blick på tv'n. Jag försökte intressera honom för min vision av framtiden... på en liten gård på den skånska landsbygden. Men, han har ju varit med ett tag och detta var inte hans första möte med mina "snart semester"-illusioner...*s*... Så, då jag beskrev min, eventuellt något romantiserade bild av farmarlivet tittade han på mig och sa, med en rätt snäll glimt i ögonvrån:'"Mm, synd bara att du har koskräck..."

om festligt firande och vinstänksinstallationer...

Helgen har gått i firandets tecken och vi har hunnit med både att gratulera en nyutsläppt tandläkare och en ”soon to be”-tjugoåring. Vi hade dessutom en nyfärsk civilingenjör i Norrköping, men å ena sidan hade vi svårt att hinna vara på flera ställen samtidigt och å andra sidan meddelade han att de bestämt sig för att fira ”föräldrafritt”, han och kursarna. Så vi får komma nästa helg istället.

Men, i fredagskväll, mitt emellan tandläkarlunch och grillpartaj, satt maken och jag och försökte sätta samman någon form av ”to do”.lista inför lördagen. Fram till dess hade vi inte gjort mer än handlat så under lördagsförmiddagen skulle vi få ihop såväl städning och bakning som dukning och gräsklipp….men det sista fick, får jag väl erkänna, vara tills idag…*s*…

I alla fall, vi satt där vid köksbordet med några pizzabitar vi hittat i frysen och varsitt glas rödvin, nöjda med dagen som varit och förväntansfulla inför dagen som skulle komma, då allt, från en stund till en annan förändrades. Och åh vad jag skulle ha velat ha en kamera då! För i nästa stund hade makens glas gjort en stilig luftfärd, bort från hans bordstablett, över bordet och låg nu istället ner, precis vid bordskanten. Och större delen av gardinen, mattan, elementet, en stolsits, ja till och med bordsunderredet var fyllt av, såväl fläckar som stora sjok av en mättad röd färg – en ”vinstänksinstallation”. Och allt stod still. Som om tiden frusit och vi satt där som ett fotografi, en 3D-bild, en del av installationen…*s*. Och sen var det som om någon tryckt på "play" igen. Total aktivitet! Sådan som vi brukar ha då saker välter…som man nog får efter välta mjölkglas och juicepaket efter alla år med barn. En virvelvind drog genom köket: torkande... gardintvätt…”lita på rosa”…och sen satt vi där igen...med vår lista… Maken hade bytt ut rödvinet mot en öl och sa bestämt att han aldrig mer skulle dricka rödvin. Speciellt inte om jag tänkte duka med bambu-underlägg som visade sig fungera bra som katapult om man vill hiva iväg ett glas vin, ja, även om man inte ville det…*s*

Själv fastnade jag i tanken: ”Märkligt att det inte kom en enda droppe på duken…”

Kameran kom aldrig fram…vilket kanske är tur…*s*, det känns på något sätt mer redigt att prioritera upptorkning än att dokumentera…om man inte har som jobb att dokumentera förstås…men gardinerna som jag ändå planerat att byta ut kom ner, och jag kände mig rätt glad över att det stannat vid tanken innan i veckan, för det enda spåret av glaskatapulten nu är väl egentligen den vinstänkta mattan…men den tar jag itu med en annan dag…*s*.

Och maken och jag kom överens om att hans helg varit lite speciell, och för en gångs skull var jag inte inblandad då stolar välte och saker flög runt på Ikea...*s*

om tävlingsinstinkt och HELF...

Hösten och vintern är mina stora träningstider. Kan ju bero på att jag är gympaledare och våra aktiviteter främst pågår inomhus... vilket är perfekt vintertid... Vår och sommar blir det mest vandring och promenader. Och gott ätande och drickande vid grillen...och sena kvällar...

En av sjukgymnasterna på jobbet funderade kring detta och bestämde sig för att göra något åt sina sommarsoftande kollegor innan nersunkningen tagit alltför hårt grepp om oss och utlyste en försommartävling; "Den som skrapat ihop flest träningsminuter fram till midsommar vinner ett pris!" Allt pågår i det fördolda, dvs. vi vet inte vilka som deltar eller hur många minuter våra konkurrenter samlat på sig utan får helt och hållet ta ansvar för vår egen träning. En riktig utmaning...på flera plan visade det sig.
Men min första tanke var ändå: "Spännande, vilket bra sätt att komma igång igen". För det är ju otroligt vad fort man tappar den, spänsten...är väl åldern det med förstås...*s*.

Iallafall, jag blev riktigt inspirerad och första veckan fick jag ihop 5,5 timmar och nästa strax över 7 timmar... på bekostnad av kvällsmaten som jag inte riktigt hann med...Men jag kände att jag nog kunde ligga rätt bra till i tävlingen.
Redan här kanske jag kunde ha reagerat över att det nu gått över till att handla mer om tävlingen än om att komma i form och må bra. Men, hög på endorfiner - låg på förnuft..."HELF"-metoden...*s*... fortsatte jag planera hur jag skulle få ihop nästa veckas träningstider. Och så, äntligen, i måndags, fick vi en liten feedback!
Vi fick veta dels att vi var elva stycken som valt att anta utmaningen och att det i ledningen, just nu, fanns en riktig lågoddsare...? Hm... vi vet ju inte vilka som deltar och därför är det ju lite svårt att komma på vem av oss som kan tänkas vara lågoddsaren...i ledningen... Är jag en lågoddsare? Knappast...eller? Ser mig inte själv som det, men det gör kanske andra. Och hur mycket kunde personen ifråga egentligen hunnit med att träna? Och hur skulle jag kunna få ihop ännu fler minuter? Den där tävlingsnerven, jag inte ens visste att jag hade, började klia lite och gjorde mig både full av energi och rastlös. Jag försökte säga till mig själv att det viktigaste inte är att vinna, utan att delta för sin egen skull. För att må bra och ha roligt! Men, fasen med...jag tycker verkligen inte om att förlora... *s*... Så, nu tränar jag...mycket... Och ibland kan jag höra en försiktig röst långt bak i huvudet som viskar: "tänk om det är jag som är lågoddsaren" ...då är det ju mig själv jag jagar...hm...som att försöka springa efter sin egen svans...eller skugga... Men, men, det visar sig vid midsommar. Vi kanske tänker likadant alla elva...och det värsta som kan hända då, förutom att de flesta av oss faktiskt kommer att förlora, är att vi kommer att gå in i semestern i superform. Och det är ju inte helt fel. Man kan ju faktiskt se det så att det inte bara är en tröst utan också, om man tänker efter, lite välvilligt och förnuftigt, en seger...lite grann...*s*...hm...