om ömma sittben och nycyklad öl...

Så blev det Valborg. Och det kändes som midsommar eftersom vädret varit mer så. Varmt. Som sommar. Och fast det bara var sista april stod bokarna i skir grönska och vitsipporna bredde ut sig över marken som ett vitt täcke. Vi bestämde oss för att plocka fram cyklarna och ge oss ut på årets första tur. En månad tidigare än vad vi brukar. Dagens runda bestämdes skulla (har ingen aning om det heter så, men det är det jag menar...*s*) gå runt Luhrsjön... 2,5 mil...En på kartan typ lagom sträcka...som i praktiken visade sig vara en aning lite övermodig...men, what the heck...det var fint väder! Förvisso inte riktigt lika jättevarmt som innan i veckan - då Hästveda på nytt haft riksvärmerekord! - men det var ändå så att både vindjackan och vantarna... jag vet...jag är en "frösekylling"..*s*... fick läggas av rätt så direkt.

Vi hade lagt ut en ungefärlig rutt med hjälp av både karta och satellit...eller hybrid heter det nog. Men, eftersom verkligheten inte alltid låter sig återspeglas helt korrekt via en bild, så var vi väl inte riktigt förberedda på att vägen, som på kartan såg ut att vara en rätt så okej skogsväg, skulle visa sig vara mer typ en slags tvättbräda...och jag, som blivit betrodd att cykla med de kylda, men kolsyrade, dryckerna kände mig lite orolig för vad som kunde hända om de skakades tillräckligt...och såg framför mig hur jag fick mig en pysande luftfärd rätt ut i sjön. "Ingen fara", sa de andra...och lovade att fånga mig om det skulle hända...Förvisso tryggt att veta, men jag blev ändå lite bekymrad då jag tyckte mig känna en svag doft av någon form av alkoholhaltig dryck från min cykelkorg. Efter en rejäl tur i skogen hittade vi en solig glänta med utsikt över sjön där vi bestämde oss för att ta vår första paus...och mitt doftsinne visade sig ha haft rätt! Och jag var väldigt glad att det bara var två burkar som inte lyckats hålla emot det inre trycket...*s*...men men... inte värre än att vi kunde dricka upp dem så var problemet liksom löst. Men, de som gjorde valet att inta den andra medhavda drycken tog det ändå lite försiktigt med den "nycyklade" ölen...ett nytt uttryck som säger en del om vägarna vi färdats på...*s*.
Och färden gick vidare.
Vi hade bestämt oss för att ha vår lilla picknick vid Bubbarps badställe, en liten mysig glänta med, till min stora glädje, nyinstallerade toaletter (!)...idag dock den blåsigaste platsen i Skåne... men väldigt fint. Maten och drickan yrde runt oss i blåsten men det var ändå en mycket trevlig paus. Och även om Malin hade synpunkter på just det då hon fick ett glas över sig...*s* så slog vi återigen fast att "det är aldrig fel med Asti"!

... Sen cyklade vi vidare. Och bara några minuter senare...eller snarare några hundra meter bort från den blåsiga stranden återinträdde vi in i sommarvärmen. Vi hittade en helt solig, mycket mysig glänta där vi bestämde oss för att det var perfekt för kaffe och nybakade, framexperimenterade "Blaffor".
Där hade vi kunnat stanna länge...men allt har en ände, även en underbar dag...och orken... så vi trampade vidare hemåt. En sista drickapaus i barnens by sedan var det dags för sträckan som skulle ta oss tillbaks hem igen. Med trötta ben och ömmande bakdelar rullade vi in på gården. Nöjda.
Och det känns lite som att oavsett om det nu blir lite kallt igen framöver, och yllekappan behöver göra ett återtåg, så är det ändå så att allt bra den senaste veckan har tagits tillvara. Och då kan det ju liksom kvitta.
Och för min egen del känner jag att jag gjort en sista förberedelse inför nästa veckas resa, dvs. hårdträning inför Mallorca: 2,5 mil i hård terräng med trevligt sällskap! *s*.

om en dag i paradiset...

Påskdagens morgon vaknade jag, som alltid, tidigt. Vi hade inga mer bestämda planer än att vi skulle ta oss ut till Mölle och Kullaberg och tillbringa dagen där. Och vilken dag det blev. Fast vi bara är i april var det sommartemperaturer. Och det kändes lite underligt då den ännu lite vinterfuktiga marken doldes av vitsippor och gulsippor medan träden ännu var kala. Men ändå, efterhand som dagen gick var det som om naturen vaknade till och i slutet på vår långa vandring var det flera bokar som börjat spricka upp.
Jag kände mig fylld av energi så fort jag satte ner foten utanför bilen i Mölles hamn. På med vandrarskorna sen gav vi oss av. Vi valde, som vi brukar, att ta den klippiga strandvägen från Mölle ute till Ransvik för att sedan påbörja stigningen på den rödmarkerade, lite mer promenadvänliga leden upp mot fyren. Vi höll ett högt tempo medan vi gick, men tog ofta pauser för att bara njuta. Klarblå himmel, ett stilla hav och en sol som värmde havsvindarna till ljumma brisar.
Vi bestämde oss för att packa upp vår lilla matsäck på Åkersberg, en klippig kulle ut i vattnet... Jättefin! Det var nog några år sedan vi klättrade upp där senast så det var lite nykommet. Och i valet av rester kändes det som om vi gjort rätt då vi med väl upparbetad aptit avnjöt en lunch bestående av potatissallad grillade kycklingrester med lite vindruvor och pärltomater.
Kaffe passade vi på att köpa då vi passerade Fyren.
Vägen ner gick vi längs den något tuffare blåmarkerade leden. Senaste gången vi försökte gå den hamnade vi i ett igenväxt buskage... som jag tror var bebott av typ en miljon fästningar *s*...och där stigen blockerades av nedfallna träd. Den gången gick vi tillbaks till den röda leden och tänkte att de nog inte hunnit röja upp efter alla stormar. Men nu upptäckte vi att det nog var så att vi gått fel den gången...*s*. För om man gick rätt gick det alldeles utmärkt att ta sig fram. Det är en tuff led! Rejäla backar... bäst att fästa blicken i marken så att fötterna hamnar där de ska... *s*. För på ena sidan- en vitsippsbacke...och på andra sidan ett - förvisso enastående vackert, men lik förbaskat ett- stup! Vi gick alldeles tysta...men omslutna av ljud; skratt från en båt som sakta gled förbi ute på havet, bilar på väg upp mot fyren, vandrare som hellre njöt av en engagerad diskussion och allt blandat med en symfoni av fågelsång. Det är som om man hamnar i trans då man går där. Och samtidigt som man är väl medveten om var man är glider tankarna iväg och jag känner alltid att jag uppfylls av någon slags tankereda. Som om tankarna blir klarare. Jag gick och funderade över mod. Mod att göra de förändringar jag vet att jag egentligen redan satt igång. Och här ute, i mitt paradis på jorden, känns de alltid möjliga. Nästan självklara. Kanske till och med enkla.

Vi var rätt möra då vi till slut kom tillbaks till bilen. Efter en glass och en stilla promenad runt i Mölle satt vi åter i bilen och körde hem. Och på något sätt känns det alltid som att det snarare är så att vi kör bort...med en längtan om att snart komma tillbaks igen.

Jag trodde vi skulle vara helt slut efter vår heldag i paradiset och bara falla ihop i soffan. Men istället blev det mer så att energinivån låg någon halvmeter över huvudet så vi satte igång med att trä grillspett. Mums!

Och, med nytankad energi går jag vidare i vårsolen och tar med mig mitt favoritcitat:

"Dröm bara de drömmar som väcker glädje och kraft och i vilka du är den som styr över ditt liv."

om vanligt kaffe och mer vanligt kaffe...

Jag hade gott om tid innan tåget skulle gå så jag slank inom Espresso house för en snabb kopp kaffe. Eller, det var så jag tänkte ... en kopp vanligt kaffe och en muffins...eller heter det muffin? Det var ju bara en... med citron och kardemummasmak.
"Ska det vara blommigt eller friskt?", frågade tjejen bakom disken. Jag tittade på henne. Hade hon tyckt att jag sa te?
"Bara vanligt kaffe tack", envisades jag.
En antydan till suck hördes bakom hennes nu något ansträngda leende då hon förklarade: "Det är vanligt kaffe men vill du ha ett som är lite lättare eller ett något mer rundat?
Jag såg lite roat på henne, och undrade vem som fått den briljanta idén att komplicera en kopp kaffe.
"Vad är det för skillnad?"
"Det ena har en smak av citron och björnbär, medan det andra går mer åt apelsin och nougat".
Skojade hon med mig? Jag väntade en sekund...men, nej, hon såg allvarlig ut.
"Ähm...jag tvekade...jag tar det sista", sa jag, och hon stegade iväg till en kaffebryggare som mina otränade kaffeögon nog tyckte såg ut som en helt vanlig kaffebryggare.

En stund senare satt jag i en av sofforna med min, nästan självvalda kopp kaffe med smak av nougat och apelsin, och kunde inte låta bli att undra om det fanns någon som helst möjlighet att jag skulle ha märkt om hon, bara för att jäklas med en besvärlig kund, hade tagit det andra istället.

om vuxenpoäng och pensionärsvarning...

Jag vaknade jättetidigt, fast det var lördag. Fick tvinga mig själv att stanna kvar i sängen tills klockan var så mycket att den skulle ha ringt…om det varit en vanlig vardag. Men, kvart i sex orkade jag inte ligga kvar längre utan steg upp, drog på mig ett par bomullsbyxor och en varm tröja och gick ut i köket och satte på en stor kanna kaffe. Det är livskvalité för mig – lördagsfrukost… sitta länge med tidningen, en macka och en kopp kaffe… i lugn och ro…utan att behöva snegla på ”tidtagaruret” för att hålla tidsschemat.

Det var nog något ovanligt i luften den här dagen, för redan efter mindre än en timme anslöt sig två kaffedrickare till. Men då var jag redan klar och kände mig lite rastlös och redo för att ge mig i kast med något, vad som helst.

”Kan man putsa fönster fast klockan bara är sju?”, frågade jag.
”Ah du”, svaret kom nästan unisont, ”det är fan nästan pensionärsvarning på det”.
Jag såg på dem, ryckte lätt på axlarna, sa kanske ”ok”… men tänkte ändå någonstans att: ”Hm… hur, eller när gör man rätt?”

För, det var en tid då man lite sådär smått sarkastiskt fick "vuxenpoäng" så fort man gjorde något moget som i och för sig kanske var bra… men oväntat. Nu är det istället "pensionärsvarning" på det. Det väcker ju liksom frågan….När sjutton har man rätt ålder då?

Hur jag än vände och vred på det kom jag bara fram till slutsatsen att det bestämmer man nog själv. Och så kan man välja att strunta i att bry sig så mycket om vad andra tänker om det. Om de tänker något...för det vet man ju i regel inte heller... och ska man följa alla andras tyckande kan det bli lite mycket att hålla reda på...*s*... Och så tänker jag att vi, precis som alla andra, oavsett hur gamla eller unga vi är eller skulle vilja vara, nog ändå är i våra bästa år, och då kan det ju inte bli fel!

Så... blev det några fönster putsade? Hm… sanningen är den att jag bestämde mig för att det nog var en lite aning för kallt för det ännu, så jag gick in i arbetsrummet och satte mig vid datorn en stund för att vänta in dagen. En stund senare kom maken in, uppiggad av en kopp kaffe eller två, och sa – ovanligt hurtigt för att vara honom, speciellt vid den här tidpunkten på dagen: ”Ska vi köra till tippen nu då?”

Det hade varit en lättköpt poäng att bolla tillbaks pensionärsvarningen eftersom klockan bara hunnit bli tio i åtta…men jag avstod och påpekade istället stilla att vi nog fick vänta ett tag så de hann öppna…*s*

om vårsol och åldersfundeleringar...

Nu går det undan, tänkte jag i lördags då vi satt oss till bords i Lund för att fira son numero 2 som fyllde 25, ... Jag, som ibland inte kan komma ihåg var jag lagt vare sig nycklar eller mobil för så lite som en halv minut sedan kunde då jag satt där minnas en dag för 25 år sedan utan problem. Hm...då jag ser vad jag skrivit inser jag att jag eventuellt är något äldre än jag känner mig eftersom det där med lång- och korttidsminne påverkas en del av ålder ...*s*... och det är ju det där med ålder...

...För några veckor sedan satt vi i fikarummet på jobbet och pratade om ålder och svårigheten att hitta känslan av att vara vuxen. En kollega berättade att hon förundrat sett på sin son och sagt att: "du är ju äldre än jag!". Och sonen, som jag tror är omkring 29-30, hade lyft lite frågande på ögonbrynet som svar. Men vi som satt där förstod vad hon menat och skrattade igenkännande. För det väcker så mycket minnen och allt får ett märkligt, nästan overkligt perspektiv då barnen börjar komma upp i de åldrar man själv inte riktigt tagit sig ifrån ännu.
Jag tror, eller jag är rätt säker på, att det handlar mer om en känsla än man gått och tappat verklighetsförankringen… Att det på något konstigt sätt var lättare för henne att se att sonen inte längre var ett barn än att behöva ta till sig att hon själv, utan att märka det, skulle ha blivit, inte äldre, för det förstår man ju att man blir vid varje födelsedag, men vuxen. Jag vet inte. Antingen är det så att jag hamnat på en arbetsplats där alla är som jag…nja…så är det nog inte…eller så är det en rätt vanlig känsla i samband med det där ordet ”vuxen”. Man kommer liksom aldrig dit. Man blir äldre, lär sig till viss del innebörden i ansvar och betalar slentrianmässigt sina räkningar. Men man blir inte nödvändigtvis klokare och bättre på att hantera saker. Och framför allt tycks det där tillståndet då man känner att ”sådär, nu är jag vuxen” ligga någonstans precis utom räckhåll.

Men, förutom en släng av den där gamla "åldersnojan", har det varit en fantastisk helg. Den första riktigt vårlika helgen, med solsken från en klarblå himmel och omkring 20 grader...ännu mer i solen om man lyckades hålla sin undan från de ännu lite kyliga vindarna. Och just denna helgen lyckades de pricka in - Norrköpingsborna...som vi alla försöker sälja in Skåne till...*s*.

Men min "långhelg närmar sig slutet för den här gången. Lite uppröjning efter helgen och förberedelser för en ny jobbvecka. Och nu börjar nedräkningen inför resan till sydliga breddgrader. Med utlovade hikingturer och grillade räkor. Ahh..det är så gott att ha något att se fram emot!