om soffbedömning och mysmedicin...

Efter att ha bitit ihop i över två veckor, min fula ovana trogen, blev jag tvungen att krypa till korset och besöka min husläkare, som också är min kollega. Han kände till en ny medicin som skulle passa en sådan som mig perfekt - man behöver bara komma ihåg att ta den en gång om dagen *s*. Och så har den också ett väldigt sött namn, speciellt på skånska; Awamys...Och i morse, efter intagandet av andra dosen släppte den äntligen, den tryckande huvudvärken jag haft över vänstra sidan. Och livet återvände! Nu ska jag inte glömma det fler gånger...har jag sagt det förut?...nästa år ska jag ta medicin redan första dagen då den börjar smyga sig på...den lömska lilla pollenallergin!

Men med huvudvärken under kontroll upptäckte jag att det är rätt vårigt ute! Lite småvarmt och så... och...ah, äntligen dags för årets andra utflykt till Ikea! Jag ska inte försöka bortförklara mig utan istället öppet erkänna att jag tycker om att lunka runt i det småländska möbelvaruhuset. Och idag fick jag sällskap av mina minstingar...som inte är så små längre...hm...det var nog så att en av oss var både äldst och minst...och sonen som med den äran övningskört dit tittade ut en soffa som jag och dottern provsatt. Vi gav den klart godkänt...även om vi inte hade riktigt samma bedömningsramar. Jag vill ha en soffa som är bekväm att sitta i och som inte säckar ihop efter några månader. Hon kollade mer om den funkade att halvligga i dagen efter en helkväll på puben...*s*. Och sedan ökade sonen på vuxenpoängen genom att skaffa ett IkeaFamily kort!


Efter en mysig lunch på feldimensionerade stolar - jag nådde knappt upp till bordet...hm, det var nog en sådan där "om alla var som jag"-reflektion...fortsatte vi kundvagnsresan mot kassan. Och, man tror knappast att det är sant, men fram tills lunchen hade jag bara fått med mig en soffbroschyr, vilket får ses som något slags rekord.

Sedan kom "farliga!" avdelningen...

...och då var väl så att det, i brist på försök eller motivation att uppnå motsatsen trots allt råkade bli några "ska bara", ett fåtal "bra att ha"...och så någon "kanske borde låtit bli".

Men jag tänker ändå att summan av en heldag med barnen, vår i luften och allergimedicin blir att - Livet är gott!

om vårsnö och vintergrill...

Vi har en ny liten "fury friend". Hon har bott hos oss en vecka nu och har börjat finna sig till rätta. Till en början var det nog mycket för henne…av allt. Mycket utrymme att springa på, många människor, mycket ljud osv. Men så upptäckte hon husets andra fyrbenta filur. Och nu är det den enda som intresserar. Ständigt liggandes på lur, hela tiden lite närmare än förut. Det kommer nog att gå bra. Igår försvann hon. Sonen hade letat efter henne ”överallt” utan att hitta henne. Och inte förrän jag skulle hänga in arbetskläderna i garderoben dök hon upp...eller ut... En elegant liten fröken, nu med en doft av sköljmedel…

Vi andra, tvåbenta, invånare i huset hade, efter att ha sett de mycket glädjande väderleksprognoserna inför helgen, med sol och värme upp emot 10 grader, riktat in oss på årets första grillning. Grillarna kollades, kol och tändvätskeförrådet inventerades och diverse kött och tillbehör införskaffades. Vi var redo!

…Så, jag kan inte påstå att jag jublade då jag klev ut genom dörren för att hämta tidningen på fredagsmorgonen och upptäckte att det fallit 1 dm snö. Jag tror jag lät ett dovt ”Fan”, sippra ut innan jag med stor försiktighet balanserade ner för den isbelagda trappan. Men på väg mot brevlådan märkte jag att känslorna började övergå till något slags lugn. Som om den snötäckta marken kändes mer välbekant och trygg…och förutsägbar…medan de senaste dagarnas barmark varit lite nykommet. Människans anpassningsförmåga och ovilja till förändring fångad i ett tragiskt ögonblick. För det är ju verkligen inte det jag vill just nu. Fem månaders vinter kan väl visserligen göra sitt för tillvänjningen men jag minns med bestämdhet att jag föredrar något annat och jag vill inte ”gilla läget”. Jag vill ha sol, värme och fågelsång då jag öppnar dörren. Jag vill ha blommor och humlor och en välförtjänt fikapaus i ett varmt hörn av trädgården. Det är vad jag vill. Och, som sagt, grilla…

...och det är precis vad jag tänker göra om en stund...det finns inget dåligt väder...bara lite onödiga bakslag...

om halvsanningar och självbedrägeri....

”Jag rensar inte alls ut de godaste bitarna”, sa jag förnärmat, och log mitt mest oskyldiga leende, samtidigt som jag kände mig rätt ertappad där jag satt med handen djupt nertryckt i påsen med engelsk konfekt, ”jag bara plockar lite…”
”Mhm…?”, maken höjde frågande på ögonbrynen och såg inte speciellt imponerad ut.
Jag visste så klart att han inte på något sätt köpt min bortförklaring men kunde tydligen ändå inte stoppa mig själv från att, på samma gång som de där goda små prickiga blåa och rosa knapparna som jag ”av en ren händelse” fått tag på slank in i munnen, kontra med: ”men du äter ju inte godis…eller?”…hm…*s*

Jag vet inte riktigt vad man ska kalla det, som fenomen, menar jag. För visst är det väl något vi alla gör? Det tror jag i alla fall. Det handlar inte om att ljuga med uppsåt att luras. Mer om att vi ändrar lite grand på sanningen och då vet vi ju alla att det blir sannolikt...och det är ju nästan sant... Eller kanske det är en slags lagom dos av självbedrägeri. För att förgylla vardagen….och oss själva. Men jag tycker nog inte att det är att ljuga för det är så obvious att det inte är sant. Oops…nu tror jag bestämt att jag gjorde det igen…*s*...”Jag ljuger inte…jag tänjer bara lite på sanningen…”

Ibland kan det ju också bero på att vi inte kan säga sanningen, verkligen inte kan. Som då jag var runt 20 och hade min blonderade period, och vistades i Italien under en sommar. Vid ett tillfälle var jag inne på ett bageri för att köpa bröd och expediterna stod och diskuterade med varandra om min hårfärg. Den blonda färgnyansen fascinerade dem och av det jag förstod av samtalet tog de inte det för helt osannolikt att den kunde vara äkta eftersom jag var svensk. Så de frågade vänligt...på italienska..."Vilken fantastisk hårfärg...är den äkta?". Jag kände mig inte jättebekväm med att ljuga för de trevliga kvinnorna, och tyckte nog själv att håret knappast kunde rymmas inom gränsen för trovärdighet då det gällde äkthet, så jag sa det enda jag hade språklig kapacitet att säga: "Si"...*s*...och till mitt försvar...jag minns det ännu...

För några dagar sedan fick jag höra något liknande då en vän berättade att sambon förbjudit honom att köpa en endaste pryl till om han inte först slängde, eller på något sätt gjorde sig av med något av det som redan fanns. "Aha", sa jag "är du en samlare?". "nej", svarade han med samma förnärmade ton som jag frambringat med handen i godispåsen, "jag tycker mer att jag är en slags icke-slängare".

om snömögel och vuxenpoäng...

Igår satt jag vid datorn och råkade slänga en blick ut genom fönstret. Visserligen upptas större delen av utsikten av grannens kompakta plank, men ovanför det kunde jag se himlen. Och den var alldeles blå. Solen sken, det var vår i luften och trädgården väntade. Äntligen skulle den läskiga vita beläggningen som brett ut sig över gräsmattan bort!
Jag vet inte, men kanske var jag lite kaxig där jag krattade på så både vantar och jacka åkte av och tänkte att vinterns stenhårda träningspass gjort nytta och förberett mig väl för vårens utmaningar... För idag hasar jag mig runt i huset, lätt framåtlutad med ömmande händer, värkande rygg, och jag vet – och förstår nu – att räfsning aktiverar fler muskler än man hinner bygga upp under en vintersäsong.

Så, det blev inte mer trädgård denna helg. Skulle ha tagit frukträden, men det blev inte så. Av flera anledningar men den viktigaste är nog egentligen att jag inte har den blekaste aning om hur eller vad man gör….eller varför…. Och då känns det bara fånigt att plocka med sig några redskap ut och ställa sig nedanför, eller klättra upp? i ett träd…bara för att rätt snart klättra ner igen…”ta fruktträden”….vad betyder det…?

Så, jag bakade semlor istället. Alla semlor är goda, men de helt hemmagjorda är de allra bästa…*s*.

Fick förresten ett uppmuntrande råd av en vän nu i veckan i samband med att jag satt och plockade med några idéer kring en föreläsningsserie som jag lite sådär i förbigående råkat lova att hålla i till hösten. För visserligen har jag funderat kring ämnet rätt länge nu, vänt och vridit på det, men det där allra sista stadiet då jag behöver få ihop alla olika, i sig viktiga, delar till en sammanhängande teoretisk bas har än så länge vägrat infinna sig. Och under tiden dyker det upp nya spännande forskningsrön som jag gärna vill ha med…så...

Men han sa kort och koncist: "Kill your darlings".
Uttrycket kändes lite vagt bekant men för att vara helt säker bestämde jag mig för att googlade det. Och det visade sig vara ett riktigt bra tips…om än kanske mer simple än easy… Det handlar om att våga plocka bort delar som i sig är lysande men som kanske inte passar in i sammanhanget och därför riskerar att förstöra mer än vad det bidrar med. Det svåra ligger mest i att de är just ens "darlings".

Avslutningsvis under kategorin ”Saker jag aldrig trodde jag skulle säga...än mindre göra” :

"Då jag känner mig lite rastlös och inte riktigt vet vad jag ska göra monterar jag upp strykbrädan, gräver fram lite kläder eller handdukar, och stryker."

Ja, så gick väl även jag och blev lite vuxen…*s*