om snöstorm och kaxiga snösopare...

Han blev nog lite orolig, maken, då jag sa att jag erbjudit oss att skjutsa hem sonen till Karlshamn och samtidigt passa på att sätta upp lamporna han fått klara sig utan sedan augusti. Vägvarningarna har duggat tätt senaste tiden. Men av dagens förväntade underkylda regn och blixthalka blev intet. Det enda som inträffade under färden var att vi hamnade i en militärkolonn...en evig sådan. Vi undrade väl egentligen mest var de var på väg...det finns väl knappast något förband kvar här längre....eller hade de kört fel för väldigt länge sen...*s*...


Så, lite förvånande var det då vi kom hem, och stängde dörren mot det gråkalla novemberdiset bara för att minuten senare titta ut genom fönstret och upptäcka att det brakat lös världens snöstorm. Och den höll i sig! Då övriga familjen skulle ge sig iväg för söndagens innebandy kom de knappt ut genom dörren! Jag kände mig manad att ge mig på årets första snökamp!

Utrustad med sopborste - snöskyffeln gjorde sitt redan i fjol...skred jag tillverket. Gångar till och från och runt huset sopades rena från snö. I alla fall temporärt, för om sanningen ska fram blev resultatet inte speciellt långvarigt...*s*. Och visst hade det kanske, ur "förnuftighetsperspektiv" varit bättre att vänta tills det var färdigsnöat....men, vad fasen, jag gillar att skotta snö! Så jag kan väl göra det igen om någon timme...hm...detta är kanske ett sådant uttalande som kommer att hoppa upp och bita mig i baken om några månader då vintern vägrar ge vika för våren...



Men, nu är nu och det är jättefint!





Och som jag sa till min syster då hon funderade över om jag skulle tycka att vädret på Mallorca var dåligt- det finns inget dåligt väder, det finns bara ett glas rött framför brasan...*s*.

om jultraditioner och hemliga förberedelser...

Och oj vad snabbt det gick nu då...vrooom...så var det dags att förbereda julen igen. Går sådär...*s*. Jag skulle ha tagit mig upp på vinden igår för att leta fram ljusstakar och stjärnor, men fastnade i en annan julförberedelse...men den är lite hemlig så den får jag återkomma till.

Men sen har vi ju vår årliga tradition att bränna ljusmaschetter! Skulle ha inhandlat nya igår men de var slut på Maxi...hm...man kan undra om det är fler än vi som har den traditionen...hehe... Hittade i och för sig några små, kompakta, överblivna i en låda där hemma, men anledningen till att de finns kvar är nog för att de är rätt tråkiga...eller för att de är flamsäkra..hm..kan vara så kanske.

Men advent har i allafall valt att göra entré med gnistrande snö och smällkalla nätter och det gör verkligen underverk då det gäller att komma i julstämning. Vid sommarens trädgårdsarbete (ett gemensamt 1-dagars projekt) hittade vi en liiiten granplanta i grusgången mellan huset och duschen. Vi lät den stå kvar och tänker att om vi vårdar den väl kanske vi till och med kan sätta upp julljus i den om några år...eller kanske fler...hur snabbt växer en gran? Det enda jag vet om granar är att om man vill att de ska växa och bli raka ska man plantera en björk vid sidan av...som en stöttande kompis...eller livskamrat...men det gäller nog inte julgranar...

Men, bilden till vänster handlar i allafall till rätt liten del om mycket snö...mer om väldigt liten gran *s*.

Och nu, med vers ett i min favoritjulsång, drar jag mig ut i snön!

"When you wish upon a star
Makes no difference who you are
Anything your heart desires
Will come to you"

om hiking, kort och gott...

Oj vilket äventyr...uppför uppför och uppför. Från Bunyola. På en serpentinväg mot oändligheten and beyond...*s*...Bedårande utsikt! Förstod att vi var högt då vi började stöta på fria bergsgetter. Sen nerför. Det halvsoliga vädret övergick i regn och nerfärden gick på hala, regnvåta stenar. Molly råkade hoppa ner i en ravin. Dogrescue! Hann inte fotografera detta äventyr...men då vi fått styr på det hela såg vi ut som 3 lerfigurer och slogs av tanken att det är just sånt här man läser att andra gjort och man undrar: "Hur tänkte de nu egentligen?"








Efter 3,5 timme på berget var vi tillbaka vid bilen. Trötta. Skitiga. Med värkande ben körde vi hemåt. Efter att ha blivit avspolad med en slang rasade Molly ihop på köksgovet. Nöjd. Och det är vi också. Jag älskar hiking!!

om hur man handskas bäst med vin...

Dag 2 åkte vi bland annat upp, eller ner? till Costa de la Calma för att kolla till huset som ligger ute på marknaden för uthyrning. Lite av en nostalgitripp eftersom det är det första huset och det är jättefint.

Dag 3 startade med en bamsekram av Molly, en mycket sällskaplig Golden, som forcerade dörren och gick rakt in till min säng och sa "godmorgon".

Våra planer för idag handlade om shopping av olika slag. Men den startade med en stor besparing! Eller vad man ska kalla det. Man kan lugnt säga att vi i allafall var vi mindre fattiga än vi hade kunnat bli då en tämligen handsome spansk polis tecknade åt oss att bromsa in. Systern tyckte det såg ut som en olycka hade hänt och jag tyckte de såg ut som vägarbetare…*s*. Men då hon sa ”Polisen!” satte det vanliga checksystemet igång och det var då jag till min fasa upptäckte att jag glömt att ta på mig bältet. Det händer kanske en gång vart femte år att jag gör det och detta var helt klart ett mindre lämpligt tillfälle. Och egentligen är det så dumt, för då det är ju så dags. Ändå kunde jag inte låta bli att formligen slänga på mig bältet. Tittade upp och mötte den sammetsögde polisens blick. Och till min stora lättnad var det en snäll blick och istället för att ha bötesblocket i handen gjorde han bara ett litet snällt tecken för "du måste ha bälte på dig" och släppte iväg oss. Puh...Det var först flera timmar senare som jag fick veta att det kunde ha kostat oss 6000 spänn...och det gör honom på något sätt ännu snyggare…hehe…

Vårt första riktiga stopp var en keramikfabrik…jag älskar deras terracottagrejer…men, 20 kilos bagagevikt sätter gränser för vad man kan även om man vill…hm…så väldigt mycket mer…*s*

Efter att ha kört fel och svängt av en avfart för tidigt, hm, känns som jag gjort det förut *s*, hittade vi så till slut fram till den lokala vinbodegan - Angel. Ägaren bjöd in oss till sitt provrum, vad det nu kan heta, ett rum med en bardisk med spottkopp (tror jag att det var…vi använde inte den). Där fick vi provsmaka gårdens vin samtidigt som vi fick en mycket intressant föreläsning om vin och vad man ska tänka på då det gäller hållbarhet och så. Jag tog med mig följande klokord:

"Wine is for drinking!", dvs. det där med att lagra vin och spara är bortkastat då de flesta viner är färskvara och bör konsumeras inom 2 år. När vi körde därifrån hade vi med oss en låda av husets röda.

I kväll blir det nog mest mys framför brasan med katterna och Molly. För i morgon väntar bergen!

om en flygresa och peptalk...

Dag 1

"Jag är helt lugn", svarade jag maken i går morse då han frågade om jag hade resfeber. Men att skenet kan bedra blev tydligt då jag en timme senare upptäckte jag stod och borstade tänderna med hans tandborste...*s*.
Fick ihop packningen som enligt hemmavågen vägde mindre än 20 kg. Sedan gav jag mig iväg. Rätt tidigt. Men vågade inte chansa på att tågresan skulle fungera.

Men, det gjorde den och strax efter 11 steg jag av på Kastrup och var redo för att ta mig an nästa utmaning - att hitta rätt incheckningsdisk. Mitt minne av detta från i våras var ett fullständigt kaos och en lång vandring fram till rätt ställe. Nu snubblade jag över den direkt. Flöt utan problem genom säkerhetskontrollen och strax efter 12 var jag färdig och kunde lugnt... *s*... invänta flyget som skulle avgå 14.35. Kastrup är sådär kul efter ett tag. Tog en kopp kaffe och en kanelbulle och tänkte att jag kunde köpa något mer matigt på planet sen.
Tio över 2 hade jag hittat fram till min gate bara för att upptäcka att planet skulle bli försenat.
Tjugo över 3 taxade vi ut. Rejält hungrig slog jag upp "menyn"... inte bra...bara kött...just det. Så var det ju i våras med...och klockan tickade på och den där timmen jag tänkte ta det lugnt i Barcelona i väntan på anslutande plan till Mallorca började krympa allt mer. Jag beställde in lite av varje för att få i mig något då det slog mig att jag slängt ner en energybar i väskan, fall i fall. Räddaren i nöden!

Med tjugofem minuter till godo, och utan boardingpass, vet inte varför jag inte kunde få det redan i Köpenhamn...klev jag av planet bara för att upptäcka att ingen av de beskrivningar jag fått stämde! Slängde iväg ett nödsms till systern medan jag gjorde ett snabbt, men nödvändigt toabesök. Och tur var det. Hon ringde upp och med hennes påhejande peptalk i örat: " Spring! Spring! Stanna inte! Det är tre timmar till nästa flyg!" sprang jag genom Barcelonas nybyggda flygplats. Med en stark förhoppning om att jag sprang på rätt håll...*s*. Jag såg inget men jag tror den var fin...*s*... Jag hade mindre än 10 minuter till godo och ännu inget boardingcard då jag flåsande stapplade fram till Gaten. Kvinnan vid disken tittade frågande på mig och sa något. Jag sträckte fram mobilen till henne och sa: "Speak to my sister". Efter viss tvekan, och kanske av medkänsla tog hon telefonen och en stund senare satt jag på flygplanet. Systern skrev ett sms: " om din vaska hinner med ar det ett under!"(spanskt tangentbord *s*)

Men detta var miraklernas dag. Väskan var med. Jag hittade även henne på Palmas flygplats, fast vi gick om varandra och hon i paniken hade kört ifrån sin mobil.

Jag kände mig rätt nöjd sedan, då jag efter en lång dag sjönk ner i skinnsoffan framför brasan med en fluffig fröken Suzy vid min sida och ett välförtjänt glas rött i min hand.

om tjuvlyssning och Johan Glans ...

Hur är det...egentligen... Får man tjuvlyssna? Får man blanda sig i en konversation som man bara är ofrivillig åhörare till?

Vi diskuterade frågan med sonen och hans sambo då vi stannat till i Lund för en fika på väg hem från Malmö. Ett mycket blåsigt Malmö kan jag tillägga. Vi hade varit på Spamalot, en Monty Python musikal. Jätterolig - om man gillar M.P. förstås...och jag måste bara säga en sak: Älska Johan Glans!! Sådär. Det var bara det jag ville ha framfört *s*. Och då vi checkade in på Hotell Kramer fick vi samma runda rum igen som vi hade i våras då vi var där! Trevligt.

Men, det var det där med att höra, eller lyssna. För det är ju lite så att folk i allmänhet pratar på rätt friskt...ibland om privata saker, fast de befinner sig i ett sammanhang där det finns stor risk att andra hör. Och det känns lite som om det är underförstått att man inte ska lyssna, även om man hör.

Det svåra är, tycker jag, då det blir avbrott i konversationen för att någon fastnar i något och inte kommer på ett namn, eller en plats, eller liknande och man själv vet. Får man då bryta in och tala om det?

Vi hade lite blandade åsikter om det och hade flera exempel på när det var ok, och när det inte var det. Sonen hade t ex fått svar på varför oktoberfestivalen är i september av en man på tåget som inte tvekade att blanda sig i deras diskussion. Och jag hade tvekat och valt att låta bli att ge information i kassakön i vår lokala icabutik. Så, jag tror att vi kom fram till att det beror på...*s*. Med andra ord - vi vet inte!

Men, oavsett vad tar jag mig friheten att återge en rolig sak jag hörde vid frukosten på Hotell Kramer. Ett gäng, rätt bullriga norrlänningar, kanske arbetare på citytunneln, kanske inte. De pratade norrländska så jag drog den något fördomsfulla slutsatsen att de var här nere för hockey eller nåt. Iallafall- de var rätt bakis...*s* Och en av dem berättade att han och hans byggkompisar vid något tillfälle, på firmans bekostnad druckit 84 öl!? Men för att få dra det på företaget hade de varit tvungna att käka en macka till. Då de dagen efter skickade räkningen på 84 öl och en macka till ekonomiansvarige fick de det något dryga svaret: "Var det verkligen nödvändigt att käka den där mackan?"

om bohemisk organisering och färgburkar...

Ojdå…hm...kanske inte helt genomtänkt…den där toarenoveringen… Men det var ju inte så det var tänkt heller…egentligen…vi skulle ju bara byta handfat…*s*

Det började med att vi upptäckte att den obehagliga doften som vi försökt lokalisera en tid inte alls kom från kattlådan som vi trott, utan den påminde faktiskt mer om avlopp. Vi övervägde några alternativ: dags för byte av avloppsrören (jag tror att det heter något, typ ”stambyte” och innebär mycket av allt…pengar, stök, och euw…inte så kul alltså) Så, kanske var det istället någon plugg från ett ej längre använt rör som hoppat av, ett alternativ som inte innebar så mycket mer än att någon (inte jag) skulle få ta på sig den något obehagliga uppgiften att krypa in i spindelparadiset under huset för att sätta tillbaks den, ett billigt men rätt läbbigt alternativ. Så, mitt optimistiska (och kanske naiva) förslag, att det kunde vara vattenlåset i det gamla handfatet då? Efter en kort stunds funderande föreslog jag ett byte av sagda handfat – lagom kostnad, begränsad arbetsinsats och troligen inte jätteomfattande i stökighet vilket skulle passa bra med tanke på att den årliga gåsamiddagen som stod för dörren. Svårt att argumentera mot!

Men, det är sen det börjar…eller hur?

Jag: ”När vi ändå tar bort handfatet kan jag ju lika gärna måla om väggarna. Det är ju 15 år sen sist”.

Maken: ”Då skulle vi kunna passa på att fixa till det där fönstret vi slog igen då vi klädde om huset”.

Båda (då vi trätt in i tillståndet som präglas mer av entusiasm än förnuft *s*): ”Vi kanske ska ha kakel runt handfatet?”

Och sen, då man kommit förbi det där ”ska bara…passa på”-stadiet så tar nästa fas vid. Det som innehåller: ”har du sett gipsskruvarna?”, ”var fan är alla verktyg”, ”jag var säker på att vi hade spackel”, och ”oj, jag trodde färgen var vattenbaserad?!”

Om två dagar kommer hela familjen för att under helgen umgås, äta gås, eller kalkon är det kanske, och bo över. Inne på toan trängs färgburkar med verktyg och redskap. Kring pianot ligger de nödvändiga toalettartiklarna, provisoriskt nedpackade i små backar med handtag. Målarfärg, penslar, nya lister, kakelplattor, etc etc. Och utanför toan ligger det nya handfatet, delvis uppackat.

Oväntat? Inte direkt. Ovanligt? Knappast! Jag kan förundras över hur vi lyckas glömma detta från gång till gång. Och jag tycker att det har en viss bohemisk charm över sig, vår oförmåga att begränsa oss till realistiska projekt. Och det är ju oftast så att det vi saknar i ordning och organisation tar vi igen i vår carpe diem-attityd. Och sen är vi rätt bra på deadlines. Så jag har rätt stor tro på att då gästerna börjar troppa in – då är toan klar! Sån är jag!

...och avloppslukten? Tja, just nu luktar det mest målarfärg...*s*