måndag 30 augusti 2010

ett hus...en dusch....och snörika vintrar...


I vårt hus finns ingen dusch. Inte coolt. Vi har den i uthuset och jag lovade mig själv, medan jag i de tidiga vintermorgnarnas gryningsmörker pulsade fram i djup nysnö, att innan nästa vinter skulle duschen in. Nu är vi i slutet på augusti...och i sanningens namn inte direkt mycket närmare en lösning på duschfrågan. Det handlar inte om bristande kunskap, vi är helt överens om att ta hjälp till det projektet. Och att det kommer att kosta är vi helt införstådda med, även om vi inte tänker göra någon spa-anläggning. Men huset har på något sätt bestämt sig för att inte vilja ha en dusch. Som om det gjort det till någon slags principsak.

Då jag köpte det för 15 år sedan skapade jag ett våtrum. Längst in i huset. Detta innebar att varmvattnet fick dras genom 20 meter långa rör, från uthusets pannrum till duschkabinen. Detta blev orimligt. Dels för att man fick planera i god tid för att hinna få varmvatten innan det var dags att ge sig iväg. Och rummets golv bestämde sig för att luta bort från golvbrunnen och jag hade inte tagit reda på att alla ytor skulle vara målade med våtrumsfärg.Och sedan kom den stora oljeprishöjningen och då åkte duschen ut.

I allafall...nu har vi i tanken snart placerat den där, j*, hm, duschen i snart sagt alla rum i huset. Bara för att i slutänden fattas ett rum. Som vi också vill ha! Hur kan det vara så? Vi har trollat fram 10 rum i vårt lilla hus, för att barnen skulle ha sina egna krypin att dra sig tillbaks till då de behövde vara i fred. Och nu har de flyttat ut, och in, visserligen, men ändå... Det borde finnas plats för en dusch.
Och, när man då låtit fantasin skapa bilden av vår framtida dusch, huset runt, och för jag vet inte vilken gång i ordningen, efter ett regelbundet återkommande antal "men" står där med frågan: Vad klarar vi oss utan - sovrum eller tv-rum? Då tänker i allafall jag att; Det är ändå rätt ovanligt med så snörika vintrar som den i fjol..." *s*

onsdag 25 augusti 2010

om nattens mörker och felaktiga slutsatser...

Vaknade med ett ryck i natt av en soft telefonsignal. Alltså inte den vanliga, fasta telefonens gälla ringande - som alltid väcker omedelbara katastroftankar - utan det softa klingklongandet från en iPhone. Puffade till maken; "din telefon låter". Fick något gruffande svar om att han inte hade sin telefon i sovrummet och jag tror att han lyckades få in ett skamligt förslag där också innan han vände sig om och sov vidare. Men jag var säker på vad jag hört. För att göra det tydligt för mig att jag inte inbillat mig nynnade jag melodin lite tyst för mig själv. Jo, jag hade hört den. Så tydligt kan man väl ändå inte drömma...Men om det inte var hans mobil, vad var det då. En inbrottstjuv med iphone? Som glömt stänga av ljudet? Nja...eller en fönstertittare - min stora skräck som 4-åring - hm..som gjorde vad? Stod och tittade in i vår neddragna rullgardin?
Samlade mig och bestämde mig för att söka efter troligare och framför allt trevligare förklaringar. Och då kom jag ihåg att jag suttit och letat nya ringsignaler till min samsung och på skoj lagt in en iphonesignal på den. Aha...så var det. Jag köpte förklaringen och somnade om...utan några följdtankar om vem som kunde vilja mig något mitt i natten...eller om det hänt något...*s*
Då jag vaknade i morse kom jag ihåg nattens händelse. Insåg att jag kanske borde ha kollat i natt om det var något viktigt. Men, jag letade upp min mobil. Jodå. Klockan 01.28 hade det kommit ett sms. Från yngste sonen på insparksjippo i Karlshamn. Måste vara något viktigt...oj...
tryckte fram meddelandet och läste med bävan...
"snälla, köp en smörgåsgrill på Netto till mig"...hm...*s*. Men i gryningens ljusare nyans av mörker tänkte jag inga katastroftankar iallafall. Jag tänkte att vad skönt att han var välbehållen...och att han mitt i natten kom att sända en liten tanke till oss här hemma...*s*

onsdag 18 augusti 2010

sommarsynder och hunger...

Upptäckte till min fasa att vågen bekräftade det som kläderna antydde; sommaren hade satt sina spår. Försökte givetvis skylla på vågen, den är ju trots allt gammal. Å andra sidan börjar ju jag bli det också...*s*...läste någonstans (på nätet så klart) att en kvinna i min ålder får räkna med en viktökning på 3 kilo..."det är normalt"... Normalt ja...men det är fasen inte roligt! ...Tänkte jag och började fundera vad jag skulle göra åt det. Pulver? Kände hur blodsockret nuddade vid tårna på sin väg ut ur kroppen bara jag tänkte på det. Träning? Ja, men det gör jag ju alltid. Utom på sommaren då. Men då gör man jag ju så mycket annat. Och äter gott. Och ett och annat glas vin förstås...*s*...Men, allvarligt, det finns nog ingenting som kan väcka min hunger och mitt begär efter sötsaker som tanken på bantning. Jag är världens sämsta bantare. Jag når aldrig ens fram till start. Jag tänker att "jag måste verkligen skärpa mig!" Och sen är racet igång. Jag vet inte vad det är för signal som når systemet som gör att då jag tänker "hålla igen" så slår "måste äta upp allt som kan fresta" till...?
Hm...jag tror jag gör som jag brukar...jag skiter i det... Och förlitar mig på att kroppen tar hand om det. Som den brukar. Och att acceptera det som är, inte nödvändigtvis betyder samma sak som att acceptera att det alltid ska så förbli...

lördag 14 augusti 2010

...om Tuborg och reningsverk...

Igår då jag var ute och sprang runt vår motionsslinga kom jag att tänka på en gammal reklam…slogan?…grej?…eller vad det nu kan ha hetat på den tiden. Jag tror att det var för Tuborg, men det kan ha varit Carlsberg. Nej, det var Tuborg. I alla fall, så här gick den:

Du, Perikles, hvornær smager en Tuborg bedst?"
"-Hvergang!".

För att göra det begripligt varför jag springer och fundera över gammal dansk ölreklam ska jag kanske förklara att mitt joggande aldrig handlar om tid och tävling. Jag lunkar runt och hamnar i ett nästan meditativt tillstånd där tankarna vandrar och associationer kopplas på i mycket oförutsägbara kedjor av sammanlänkad information. Och det var i detta jag befann mig i då jag upptäckte att jag tänkte på två, luffarliknade figurer. Nu råkar det vara så att vår motionsslinga, av någon outgrundlig anledning, är placerad, visserligen väldigt vackert dragen runt en liten sjö, men, alldeles intill byns reningsverk. Jag vet inte vilket som var där först för det var före min tid i byn, men, what were they thinking? Alla som haft vägarna förbi ett reningsverk vet vad jag menar *s*. Och nu blir det så för oss att då vi kommer till slingan och ska bestämma oss för vilket håll vi ska springa har vi att välja mellan att börja springa förbi där. Eller att avsluta där.
Och det var så mina funderingar tog fart.

”När är det bäst att springa förbi ett reningsverk?”. I början då man kanske har lite lättare för att hålla andan. Eller åtminstone inte andas i korta, täta intervaller. Och sedan ha det gjort? Eller, som för mig den här dagen, i slutet. Då man är lite för trött för att bry sig. Fast så trött blir man ju inte. Det är bara obehagligt…Egentligen, så här i skrivandes stund, då jag är lite klarare i knoppen, och nog känner att det här är en fråga som aldrig kommer att diskuteras vidare tänker jag att det nog bara finns ett svar på den frågan:

”När är det bäst att springa förbi ett reningsverk?”
”- aldrig!”

fredag 13 augusti 2010

...om gräsklipp och pizzadisk...

Två veckor nu. Som jag har jobbat efter semestern. Jag trodde det var tre...hm... anyway...Vädret har blivit mer svenskt, dvs. ömsom varmt ömsom regn. Och det solgula gräset har blivit grönt och frodigt och växer som om det bara legat och samlat på sig växtenergi och nu då regnet signalerat "go" så sätter det fart. Passade på att klippa det igår och suckade mer än en gång över det ogenomtänkta inköpet av en gräsklippare med uppsamlare. "Gräsmattan ser prydligare ut då man klippt det då", hävdar maken. Men det är ju å andra sidan inte han som klipper det. Och får springa och tömma den där uppsamlaren gång på gång...*s*...hm..kom just på att det är så lätt att tycka och ha åsikter om sådant som man egentligen inte vet något om, rent praktiskt. Jag föredrar ju till exempel att komma upp och brygga mitt morgonkaffe i ett rent kök. Inga diskrester från gårdagen utan en blank yta att starta dagen på. Och med tanke på hur köket kan se ut då jag lagat mat så är det inte en helt enkel uppgift att ta sig an...har jag hört...oftast inte jag som gör det *s*. Har fått höra några gånger att jag kanske skulle fundera över hur stor skål/gryta som behövs innan jag påbörjar matlagningen och skål för skål, bytta för bytta, provar mig fram. Vilket ev hade kunnat minska diskvolymen med en tredejdel.

Men ibland diskar jag faktiskt också. Även om sonen hävdar att det vanligtvis sammanfaller med att vi beställt pizza...*s*...

söndag 8 augusti 2010

...om att filosofera dagen efter en kräftskiva...


Gårdagens kräftskiva dröjer sig kvar i kroppen som en känsla som passar rätt bra ihop med dagens gråmulna regnande. Lite seg med andra ord. Nästan som om hösten krupit in under skinnet och det enda som lockar är en filt och en bra bok. Men jag tycker om hösten så det är ok. Då tempot blir lite lugnare. Man går in i ett stilla lunk, där vardag är vardag och helgen är helg.


Men, vänta lite...det där stämmer ju inte riktigt. En stilla lunk alltså. För samtidigt som jag skriver det kommer jag på att jag ju faktiskt lyckats boka upp mig en del den närmsta tiden; flyttar, gympakurs och gympastart. Och Norrköping/Stockholmresa. Och avtackningsmiddagar på jobbet. Och ännu mera kurs ...

... Men, ändå känns det lungt... kan det vara så att jag fullständigt kommit in i det här "här och nu"-tänkandet som jag så länge förespråkat? Så att jag nu kan förhålla mig till det som är just nu som något som är, inte nödvändigtvis, om jag inte gillar det som är, även ska förbli? Och att det som har varit har varit och inte längre är. Men som kan - om jag vill - plockas fram, speciellt om det är ljuva minnen som väcker varma känslor. Ja, så är det nog. Och i den friden som blir resultatet av att vara här och nu så blir tillvaron till en stilla lunk. Där man hinner uppleva och se sådant man kanske annars bara sprungit förbi i sin jakt på "sen".
Hm...man måste kanske vara där jag just nu är, för att förstå vad jag menar...*s*